Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•247
visa dem, att jag hyser samma vänskap och tillgifvenhet för
dem som förr."
"Gud välsigne ert goda hjerta för de orden," svarade
Jenny och utbrast i en ström af tårar; "och aldrig ha’ de
varit mer i behof af vänskap och tillgifvenhet, för de a’
allesammans uthungrade af brist på mat."
"Store Gud!" utropade Morton; "nog hörde jag talas om
brist, men aldrig om hungersnöd! Är det möjligt? — Hafva
fruntimmerna och Majoren —"
"De ha’ utstått lika mycket som vi andra," svarade
Jenny; "ty de delade hvartenda Guds lån med allt folket i Slottet
— Det skiftar både grönt och rödt för mina ögon af
mattighet, och mitt hufvud ä’ så svindligt, att jag inte kan stå för
mig sjelf."
Den stackars flickans insjunkna kinder och aftärda drag,
intygade sannfärdigheten af hennes utsago. Morton var häftigt
uppskakad.
"För Guds skull sitt neri" sade han, i det han tvang
henne att taga plats i den enda stol som fanns i rummet, medan
han sjelf, gripen af fasa och otålighet, gick af och ann på golfvet.
"Jag visste ej af detta," utropade han i afbrutna ord — "Jag
kunde ej veta det — Kallblodiga, hårdhjertade svärmare —
falska skurk! — Cuddie, skaffa hit förfriskningar — mat —
vin, om möjligt — hvad du kan få tag på."
"Whisky ä’ godt nog åt henne," mumlade Cuddie; "man
skulle aldrig kunnat tro att det var så ondt om godt mjöl bos
dem, när den slynan slog så mycket god kål-soppa skållhet
öfver hufvu’t på mig."
Ehuru svag och eländig Jenny än tycktes vara, kunde
hon ej höra denna hänsyftning på sin bedrift under Slottets
stormning, utan att utbrista i ett skratt, hvilket hennes matthet
snart förvandlade till ett hysteriskt flatskratt. Bestört öfver
hennes tillstånd, och med rysning tänkande på den nöd som
måste hen-ska i Slottet, upprepade Morton sin befallning till
Headrigg, på ett sätt som ej tålde någon invänning, och sökte
sedan han aflägsnat sig, tat lugna sin gäst.
"Ni kommer, gissar jag, på er matmors befallning, för att
besöka Lörd Evandale? — Säg mig hvad hon önskar; hennes
befallning skall blifva min lag."
Jenny tycktes besinna sig ett ögonblick och sade
derefter, — "Ers Nåd ä’ en så gammal vän, att jag måste lita på
er och säga sanningen."
"Var öfvertygad om, Jenny," sade Morton då han varse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
