Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279’
emot sitt svärd och med en blick af beslutsam föitviflan
betraktade förbistringen.
"Det beyder," svarade han, "att Gud lemnat oss i våra
fienders hän der."
"Nej," svarade Morton med en röst och en åtbörd, som
tvang många att lemna honom gehör; "det är ej Gud som
öfverger oss, utan det är vi som öfverge Honom, och vanhedra
oss sjelfva genom att skymfa och förråda frihetens och
religionens sak. — Hör mig," utropade han, i det han sprang upp i
predikstolen, hvilken Mucklewrath nödgats lemna af verklig
utmattning — "jag medför ett underhandlings-anbud från fienden,
om ni äro hågade att nedlägga edra vapen. Jag kan
tillförsäkra er om medlen att göra ett ärofullt försvar, om ni äro
mera manhaftigt sinnade. Tiden förflyr snabbt. Låt oss
besluta oss antingen för fred eller krig, och låt det ej bli1 sagdt
oin oss i kommande dagar, att sex tusen i vapen församlade
Skottar hvarken hade mod att stå qvar och utkämpa striden,
eller klokhet att underhandla om fred, eller pultronens vishet
att i god tid draga sig oskadd tillbaka. Hvad tjenar det till
att tvista om obetydliga frågor rörande kyrko-tukten, när hela
byggnaden botas med fullkomlig förstöring. Ack, mine bröder,
ihågkommen att den sista och svåraste olyckan, hvarmed Gud
hemsökte det folk han en gång utvalt — det sista och svåraste
straffet för deras blindhet och hårdhjertenhet — voro de
blodiga söndringar, som rasade inom deras egen stad, när fienden
dundrade på dess portar."
Några af åhörarne betygade sina känslor vid denna
uppmaning med höga bifallt-rop; andra genom att hojta och utropa
— "Till edra tält, o, Israel!"
Morton, som varseblef att fiendens kolonner redan
började synas på andra sidan strömmen och rikta sin marsch på
bron, ansträngde sin röst till det yttersta och utropade, i det
han med detsamma pekade med handen — "Tig med edra
oförnuftiga rop; der är fienden! Både våra lif och vårt hopp att
kunna återvinnna våra lagliga fri- och rättigheter bero på att
försvara bron emot honom. Åtminstone skall en Skotte dö till
deras försvar. — Må hvar och en, som älskar sitt land,
följa mig l"
Mängden hade vändt sina hufvuden i den riktning^han
utpekat. Anblicken af Fot-gardets glimmande leder, understödda
af flera sqvadroner rytteri, af kanonerna, hvilka artilleristerna
höllo på att uppställa emot t^ron, samt af den långa rad af
trupper, som voro ämnade att understödja anfallet, nedtystade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
