Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•291
ligt verkställd af dem bland svärmarne, som småningom trångt
sig omkring honom, att han var öfvermannad och afväpnad
innan han kunde göra något verksamt motstånd. Sedan detta
blifvit fullbordadt, inträdde en djup och hemsk tystnad.
Svärmarne ordnade sig omkring ett stort ekbord, och satte Morton så
emellan sig, att han befann sig midt emot klockan, hvars slag
skulle förkunna hans dödsstund. Mat framsattes åt dem, hvaraf
de erbjödo sitt tillämnade offer en andel, men man inser lätt,
att han hade föga matlust. Sedan bordet blifvit aftaget,
åter-togo de sina andaktsöfningar, i det Macbriar liksom sökte
genom sina böner aftvinga Gudomen ett tecken, att den blodiga
gerning de tillärnade var ett Honom behagligt offer. Hans
åhörares ögon och öron voro ifrigt ansträngda, liksom de
hoppats få se eller höra något som kunde tydas eller förvridas såsom
ett bifalls-tecken, och litet emellan riktades deras dystra blickar
på klock-taflan, för att gifva akt på tim-visarens framskridande
emot det för afrättningen bestämda ögonblicket.
Mortons öga tog ofta samma väg, med den sorgliga
betraktelsen, att ingen möjlighet tycktes vara för handen, att hans
lifslängd skulle utsträckas utöfver den korta cirkel-båge, som
visaren ännu hade att öfverskrida, innan den hann den
olycksbådande timman. Hans förtröstan till religionen, jemte en
aldrig svigtande rättskaffenhet och medvetandet af sin oskuld,
satte honom i stånd att genomgå denna rysliga mellantid med
mindre sinnes-skakning, än han sjelf skulle förmodat om en
dylik belägenhet blifvit honom förutspådd. Vid närvarande
tillfälle saknade han likväl den starka och lifvande känsla af
rättvisa, som upprätthållit honom då han under snarlika
omständigheter befann sig i Claverhouse’s våld. Då var han medveten
af att det fanns många bland åskådarne som beklagade hans
öde, och några som skänkte sitt bifall åt hans uppförande. Men
här, bland dessa skumögda, grymma svärmare, hvilkas skonslösa
blickar snart skulle, ej blott med likgiltighet utan med triumf
betrakta hans afrättning — utan en vän, som sade ett tröstande
ord, eller gaf honom en deltagande eller uppmuntrande blick,
— väntande att det till hans nedstötande bestämda svärdet,
småningom och liksom gradvis gled ur slidan, och dömd att droppe
för droppe dricka dödens bitterhet — var det ej att undra på,
om hans känslor voro mindre lugna, än vid någon af de faror,
hvarföre han förut varit utsatt. Då han blickade omkring sig,
tycktes hans blifvande bödlar förändra gestalter och anletsdrag,
liksom spökena i en feberdröm; deras kroppar blefvo större
och deras ansigten mera förvridna, och som hans öfverretade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
