Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•292
inbillning var starkare ån de verkligbeter ögat emottog, kunde
han trott sig snarare omgifven af en hop afgrunds-andar än af
menskliga varelser; väggarna tycktes drypa af blod, och
klockans sakta piekning trängde sig till hans öra med en så stark och
plågsam tydlighet, som om hvarje ljud varit ett nålstygn på den
blottade hörsel-nerven.
Det var med smärta han kände sin själ vackla på
gränsen mellan tid och evighet. Han gjorde ett starkt våld på sig
sjelf för att vända sina tankar till andakt, och ur stånd att under
denna naturens fruktansvärda kamp ordna sina idéer till
passande uttryck, tog han instinktlikt sin tillflykt till den bön om
förlossning och sinnesfrid, som finnes i den Engelska Kyrkans
Handbok, då Maebriar, hvars familj tillhörde denna
trosbekännelse, genast igenkände de ord, som den olycklige fången
halfhögt uttalade.
"Det felades blott detta," sade han, i det hans bleka kind
lågade af harm, "för att besegra min köttsliga motvilja att se
hans blod utgjutet. Han är en Prelatist, som insmugit sig i
lägret förklädd till Erastian, och allt, och mer än allt som
blifvit sagdt om honom måste vara sannt. Hans blod komme
öfver hans hufvud, den bedragaren. Må han fara till
afgrunden med den otydligt frammumlade messa, som han kallar
bönbok, i sin högra hand."
"Jag höjer min sång emot honom!" utropade den
vansinnige. "Liksom skuggan gick tio streck tillbaka på Ahas’ säjare,
till ett tecken att den fromme Hiskia skulle återfå sin helsa, så
skall den nu gå framåt, på det de ogudaktige måtte varda
borttagna ibland folket, och Covenantet återställdt i dess renhet."
„ Med ursinniga åtbörder sprang han derefter upp på en
stol, för att påskynda det olycksbådande ögonblicket genom att
framskjuta visaren, och flera af sällskapet började laga sina
vapen i ordning till omedelbar afrättning, då Mucklewraths hand
hejdades af en bland hans trosförvandter.
"Tyst!" sade denne — "jag hör ett aflägset buller."
"Det är bäckens sorl öfver kiselstenarna," sade en.
"Det är vindens sus genom skogen," sade en annan.
"Det är galopperande hästar," sade Morton för sig sjelf;
ty hans hörsel-sinne hade blifvit betydligt skarpare genom den
rysliga belägenhet hvari han befann sig; "Gud gifve de måtte
komma som mina befriare!"
Bullret nalkades snabbt och blef allt tydligare och tydligare.
"Det är ryttare," sade Maebriar. "Titta ut och se efter
hvilka de äro."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
