Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIV - Kapitlet XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•298
Morton erhöll äfven ett särskildt ram öfver natten, och
så fort han blifvit ensam, var hans första göromål att hembära
Himlen sin tacksägelse, för det den frälsat honom från fara,
förmedelst dem, hvilka tyckts vara hans farligaste fiender. Med djup
innerlighet utbad han sig äfven den Gudomliga Försynens
bistånd i att vägleda honom på hans bana, under en tid, som var
så uppfylld med faror och villfarelser. Sedan han sålunda
utgjutit sin själ i bön till det Högsta Väsende som gifvit den,
begaf han sig till den hvila han så väl behöfde.
KAPITLET XXXV.
Anklagelsen är skedd, lagkarlarne församlats,
Re’n domrarne sig ordnat — en förfärlig anblick.
tlggar-operan.
Den sömn, som följde på den föregående dagens oro och
sinnesskakning, var så djup, att Morton knappt visste hvar han
var, då den afbröts af hästarnas stampande, dragonernas sträfva
röster, och trumpeternas smattrande toner, som blåste
reveljen. Sergeanten inkom straxt derpå för att väcka honom,
hvilket han gjorde på ett ytterst höfligt sätt, i det han sade att
Generalen — ty Claverhouse innehade nu denna rang —
hoppades få nöjet af hans sällskap på vägen. Under vissa
förhållanden är en önskan en befallning, och Morton ansåg
förevarande tillfälle vara ett bland dessa. Han inställde sig så fort
han kunde hos Claverhouse, der han fann sin häst sadlad för
sin räkning, och Cuddie väntande på sig. Båda voro beröfvade
sina skjutvapen, ehuru de för öfrigt syntes snarare tillhöra
truppen än fångarna. Morton fick till och med behålla sitt svärd,
hvars bärande på den tiden var utmärkelse-tecknet på en
adelsman. Claverhouse tycktes äfven finna nöje i att rida bredvid
honom och samtala med honom, samt förbrylla hans idéer, när
han sökte uppskatta hans verkliga karakter. Den artighet och
belefvenhet, som i allmänhet utmärkte Claverhouse’s sätt, de höga
och ridderliga tänkesätt af krigisk hänförelse han ibland uttryckte,
jemte hans djupa och säkra mennisko-kännedom, kräfde på en gång
deras bifall och beundran som samtalade med honom, medan
å andra sidan hans kalla likgiltighet för militärisk våldsamhet
och grymhet, tycktes alldeles oförenlig med de till och med
beundransvärda samhälls-egenskaper han röjde. Morton kunde
ej afhålla sig ifrån att inom sig jemföra honom med Balfour
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
