Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•373
det skådespel som nu visade sig; men han kunde likväl ej
betrakta det utan öfverraskning, och till och med fasa. Då han
framkom till slutet af den gångstig, som fört honom genom
snåret, befann han sig på en flat klipphäll, som skjöt fram öfver
ena sidan af en minst hundra fot djup klyfta, der den mörka
bergströmmen störtade sig öfver branten och uppslukades af ett
djupt, svart, gapande svalg. Ögat ansträngde sig förgäfves att
se bottnen af afgrunden; det kunde endast varseblifva en enda
massa af skum, tills utsigten hindrades af de utskjutande
klippväggar, hvilka omslöto fallets botten, och dolde för blicken den
mörka göl, som emottog dess marterade vatten, och först på
ungefär en fjerdedels mils afstånd varseblef Ögat nedunder sig
strömmens krökningar, sedan den utträdt i ett öppnare lopp,
Men inom detta afstånd var den lika mycket förlorad ur sigte,
som om en grotta hvälft sig öfver den, och de branta,
utskjutande klipphällar, genom hvilka den i mörkret letade sig en
väg, slöto sig nästan som ett tak öfver dess lopp.
Medan Morton från den utskjutande klipphällen, hvarifrån
man hade bästa utsigten öfver fallet, betraktade detta larmande
skådespel, hvilket till följe af de omgifvande snåren och de
klyftor hvari vattnet nedstörtade, tycktes söka dölja sig för hvarje
öga, ryckte hans lilla följeslagerska honom i ärmen, och sade
med en röst, som han ej kunde höra, utan att närma sitt öra
intill hennes mun, — "Hör på honom! Ack, hör på honom!"
Morton lyssnade uppmärksammare, och tyckte sig utur sjelfva
den afgrund hvari bäcken störtade sig, och midt ibland
vattenfallets döfvande larm, kunna urskilja rop, skrik och till och med
tydligt uttalade ord, liksom om strömmens marterade ande blandat
sina klagorop, med sina krossade böljors rytande.
"Detta är vägen," sade den lilla flickan; "följ mig, om
ni behagar, sir; men ta’ vara p4 edra fötter," hvarpå hon med
en genom vanan förvärfvad dristig vighet försvann från afsatsen,
på hvilken de stodo, och förmedelst små inskärningar och
ojemnheter i klippan klättrade utför dess sidor, ned i det inunder
gapande svalget. Djerf, vig och oförfärad, tvekade Morton ej att
följa henne; men den uppmärksamhet han nödgades egna sitt
håll- och fotfäste vid ett nedstigande, der både händer och
fötter behöfdes för hans säkerhet, hindrade honom från att se
omkring sig, tills han nedstigit inemot tjugu fot och befann sig
sextio eller sjuttio fot öfver göien som emottog fallet, då hans
ledsagerska stannade, och han ånyo befann sig vid hennes sida
i en belägenhet, hvilken tycktes lika romantisk som vådlig. De
stodo nästan midt emot vattenfallet, och på ungefär fjerdedelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
