Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•374
af dess höjd, räknadt ifrån den punkt, der det störtade sig
öfver branten, och till den, der det förlorade sig i den rastlösa
gölen som emottog dess vatten. Begge dessa fruktansvärda
punkter, nemligen den ännu obrutna strömmens första språng, och
den djupa och dystra afgrund hvari den tömde sig, kunde
fullkomligt öfverses från den plats der han stod, äfvensom hela
den oupphörliga forssén af böljande skum, hvilken störtande
sig från den ena, hvirflade och sjöd i den andra. De
befunno sig så nära detta storartade fenomen, att de öfverhöljdes
af dess stänk, och nära nog döfvades af det oupphörliga dånet.
Men midt framför fallet, och på knappt fyra alnars afstånd från
den nedyrande vattenmassan, låg en gammal ekstam, som det
tycktes, liksom händelsevis kastad tvärs öfver klyftan och
bildande en brygga af fruktansvärd smalhet och ett osäkert
fotfäste. Öfre ändan af stammen hvilade på den klipp-afsats hvarpå
de stodo — den nedre eller rot-ändan, sträckte sig bakom en
på andra sidan utskjutande klippväg, utan att Morton kunde
upptäcka hvarpå den hvilade. Bakifrån samma utskof lyste ett
starkt rödt sken, hvilket glimmade i det fallande vattnets vågor,
och delvis färgade dem med en mörkröd flamma, som
gjorde ett öfvernaturligt och hemskt intryck, då det jemfördes med
den uppgående solens strålar, hvilka glimmade på fallets första
brutna vågor, ehuru äfven dess middagsglans kunde nedtränga
till tredjedelen af svalgets fulla djup. Sedan han sett sig omkring
ett ögonblick, ryckte flickan honom äter uti ärmen, i det hon
genom att peka — ty att höra hvad som sades var något som
numera inte kom i fråga — på ek-stammen och den på
motsatta sidan befintliga utskjutande bergspetsen, antydde att hans
vidare väg låg deröfver.
Morton såg på henne med förvåning; ty ehuru han
ganska väl visste att de förföljda Presbyterianerna under de
föregående regeringarna tagit sin tillflykt till klyftor och
skogssnår, bergshålor och vattenfall — med ett ord till de
utomordentligaste och afskiljdaste ställen — samt ehuru han hört
talas om Covenantets kämpar, som länge uppehållit sig bredvid
Dobbs-fallet på Polmoodie’s vilda höjder, och andra som varit
dolda vid det ännu förfärligare Creehope-fallet i Closeburns
socken, så hade hans inbillning likväl aldrig gjort sig någon
riktig föreställning om fasorna af en dylik vistelse-ort, och han
förvånades öfver huru den sällsamma och romantiska anblick han
nu hade framför sig, så länge förblifvit dold för honom, som
likväl varit en ifrig spanare efter dylika märkliga
natur-förete-eiser. Men han insåg likväl lätt, att som det låg i en aflägsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
