Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En kritisk undersökning af de menskliga teorierna, såväl de vetenskapliga och romantiska, som de gamla och nya, angående stjernornas invånare - 7. Nya utflygter (1647—1652) - Cyrano de Bergerac: Historia om stater och riken i Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oförsigtigt utsträckte handen, han krossade
kristallklotet i tusen bitar, och här befann jag mig nu, säger
han, orörligt sväfvande i rymdens haf, vändande mina
sorgsna blickar och tankar mot solen: detta var just
det bästa medlet för att uppnå resans mål, ty
viljekraften är så mäktig, att han efter tjugutvå månader
(räknadt från hans afresa från jorden) satte foten på
solens oerhörda slätter.
Denna jord liknar brinnande snömassor (liknelsen
är temligen djerf), till den grad lysande är hon.
Emellertid låter det nästan alldeles otroligt, att jag
icke kan redogöra för om jag steg upp till eller föll
ned på solen. Jag kommer endast ihåg att, när jajg
kommit dit, jag med lätthet gick upprätt; jag vidrörde
marken endast på en punkt, och jag rullade ofta
omkring som en boll, utan att känna mig det minsta
generad af att gå på hufvudet. Och fastän jag ofta
vände benen i vädret och skuldrorna mot marken,
tyckte jag mig likväl då intaga en naturlig ställning.
På hvilken kroppsdel jag än ställde mig, på magen,
på ryggen, pä en armbåge, på ett Öra, fann jag mig
icke det minsta generad af ställningen. Jag kom
derigenom underfund med att solen är en verld, som icke
eger någon medelpunkt. Den vördnad, hvarmed jag
tog de första stegen på dessa lysande fält, stäfjade
för en tid min brinnande längtan att fortsätta mina
Utflygter. Jag nästan blygdes att trampa dagens
fält.... Sedan jag under femton dagar, som jag tror,
fortsatt min resa, anlände jag till ett sol-landskap,
som var mindre starkt lysande än det jag hade
lemnat.»
Kroppens genomskinlighet försvinner i den mån
resenären intränger i det mindre lysande landskapet.
Sömnen, denna jordens gäst, som icke hade besökt
honom sedan hans afresa, öfverraskade honom när han
gick öfver en slätt som var alldeles bar och utan den
minsta buske, och vår hjelte insomnade. Men vid
uppvaknandet befann han sig under ett träd, jemförda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
