Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En kritisk undersökning af de menskliga teorierna, såväl de vetenskapliga och romantiska, som de gamla och nya, angående stjernornas invånare - 7. Nya utflygter (1647—1652) - Cyrano de Bergerac: Historia om stater och riken i Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vänder till solen, sedan han lagt sitt enda ägg),
biståndet och trösten som lemnades honom af en
barmhertig skata som åtagit sig hans försvar, kunna icke
rädda honom från de bevingade varelsernas hat. Äfven
de välvilligaste kunna icke upptäcka några goda
grunder, hvarpå han kan stödja sitt försvar. Alla äro helt
naturligt förenade emot honom. — Om han ändå, sade
de, vore ett djur, som i något hänseende liknade oss,
i stället för att vara oss så olik och så gräsligt ful;
se blott på hans kala hufvud, som naturen ej ens gjort
sig besvär att bekläda, en plockad fågel, en chimer,
sammansatt af alla möjliga naturer, och som injagar
skräck hos alla.... Och fåglarnas tal slutar med
följande präktiga oratoriska fraser: Den enfaldiga och
fåfänga menniskan, som inbillar sig att vi kommit till
endast för hennes skull; menniskan, som med sin klart
seende själ icke förmår att skilja socker från arsenik,
och som skulle tömma giftbägaren som hennes präktiga
omdöme skulle tagit för persilja; menniskan, som
vidhåller att man icke tänker annat än genom sinnenas
förmedling, och som likväl har de svagaste, de
trögaste och de mest vilseledande sinnen af alla djur;
menniskan slutligen, som naturen skapat till ett monster,
och hos hvilken hon dessutom ingjutit passionen att
befalla öfver alla djur och att utrota dem! Sålunda
yttrade sig de visaste; de andra skreko enstämmigt
att det var hädiskt att tro att ett djur, som icke hade
likadant ansigte som de, kunde vara begåfvadt med
förnuft. »Tänk bara, hviskade de sins emellan, han
har ju hvarken fjädrar eller näbb eller klor, och hans
själ skulle ändå vara andlig! O Gud, hvilken
förmätenhet !»
Man inser lätt att den landsflyktige resenären
under sådana förhållanden borde känna sig ganska illa
till mods och finna det svårt att hålla god min,
hvilket ej kunde annat än förvärra hans belägenhet. Han
använder hela sin vältalighet för att bevisa att han
icke är menniska, och att han lika mycket afskyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
