Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Ångest i hemmet. Dödsbudet. En systers kärlek. Körner och Minna lämna Dresden. Familjen samlas åter. Slutord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
femtioårsdagen av hans doktorsexamen inbjöd honom
till en stor och festlig »jubileumsmiddag», vid
vilken han, den vithårige, av alla vördade, ännu
högreste och ståtlige hedersdoktorn offentligt
hyllades för vad han själv varit och givit samt även
såsom sin sons fader.
En dag i maj 1831, då han just slutat en del
angelägna ämbetsgöromål, kände han sig plötsligt
mycket trött och lade sig på sin soffa för att vila
en liten stund. Det blev en sömn för evigheten.
När Minna böjde sig över honom för att giva
honom middagsbud, var han död.
Några dagar senare gjorde han sin sista resa.
Målet var den plats, dit hans hjärta i åratal
trängtat: syskongraven i Wöbbelin. Över en tredje
kulle sträckte den stora eken nu sina grenar.
Nästan ett år därefter kom ännu en tyst och
bleknad långväga farande till den lilla inhägnade,
gräsbevuxna och blomprydda platsen vid ekens
fot. Det var konstnärinnan Dora, den trogna
systern, som i det längsta försökt att med sin
glättighet och sitt mod värna sin älskade syster Minna.
Så var då denna, den till hälsan svagaste av dem
alla, den de alla vårdat och skyddat, ensam kvar,
Allt vad hon mest älskat låg i graven, och även
alla hennes kära vänner voro bortgångna.
Ännu elva långa år måste hon leva i den
djupa ensamheten, visserligen älskad och vördad
av en stor allmänhet, men dock utan en enda,
som med henne kunde minnas den lycka hon i
så rikt mått ägt och förlorat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
