| 209 |
MEDAN detta drama utspelades uppe på den mecklenburgska sandslätten, voro föräldrarna ännu i Teplitz, aningslösa och glada över sonens tillfrisknande i Karlsbad. Genom en inflytelserik vän, ministern greve von Einsiedel, blev det Körner möjligt att utan fara återvända till Dresden. För att riktigt visa sachsarna, att han nu som förr var den mans vän, som Napoleon lyst fågelfri, begav sig greve von Einsiedel på besök till Körner genast efter dennes återkomst, stannade flera timmar hos honom och lät till yttermera visso sin vagn hela tiden hålla utanför hans bostad.
Förhållandena i Dresden voro förfärliga och förvärrades för varje dag. Sjukdomar härjade; dagligen dogo i Dresden mer än 150 personer och på lasaretten varje natt mellan 2-300 fransmän. Hela staden var som en stor grav. Till sitt vinberg kunde Körners ej heller begiva sig; det var sedan
| 210 |
Redan den 3 september hade en Berlintidning innehållit en kort notis om den högt uppburne unge diktarens död. Denna notis rättades några dagar därefter av en annan, som förklarade, att han endast vore sårad. Den 15 september kom emellertid en detaljerad skildring över förloppet och begravningen i Wöbbelin.
Alla dessa olika uppgifter nådde även Dresden och höllo familjen i ångest och hopp om vartannat. Körner själv, liksom hans själsstarka dotter, tordes icke visa sin sorg och fruktan, ty Minnas förtvivlan var så stor, att han bävade för hennes liv. Men i enrum med sig själv dolde han ansiktet i sina händer och klagade med tunga suckar över sin son, sitt livs stolthet, som måhända vore förlorad för honom. Till slut blev ovissheten så förtärande för dem alla, att han lät i Berlins tidningar införa följande upprop:
»Den sårade löjtnant Theodor Körner vid lützowska kåren uppmanas enträget att antingen själv eller genom sina vänner låta i dessa blad införa någon underrättelse, då tills vidare ingen möjlighet är att genom posten få någon sådan.»
Men intet svar nådde de ångestfullt bidande. Den de sökte hade då redan många veckor vilat under den mecklenburgska eken.
Först den 8 november fick Körner genom
| 211 |
Faderns första omsorg var nu dels att offentliggöra sorgebudet, dels att förvärva sig äganderätten till den jord, vari hans son vilade, för att där uppföra ett minnesmärke. Åkern omkring de stora ekarna tillhörde de s. k. hertigliga kammargodsen, men storhertigen av Mecklenburg skänkte genast och i varmt erkännande ordalag platsen åt den stupades fader, »enär Theodor Körner fallit som en sitt lands räddare».
Graven blev nu iståndsatt och inhägnad; ett högt järnmonument restes därpå, prytt med ett eklövskransat svärd och med inskrift enligt faderns önskan och bestämmelse. Vid dess invigning strömmade människor till från när och fjärran, vittnande om den folksorg, som Tyskland kände över denne ynglings död. När i Erfurt
| 212 |
I allt detta låg för hans kvarlevande ett slags smärtfylld tröst.
Först den 28 september nådde dödsbudet Wien, där det i ett nu blev bekant i hela staden och väckte allmän förstämning. Men också här korsade ryktena varandra. Hur Körners Toni erhöll underrättelsen, är icke bekant. Länge hyste hon liksom hans anhöriga i Dresden ett svagt hopp, men i början av november fick också hon visshet; under några dagar erhöll hon »för sjukdom» ledighet från teatern, några kvalfulla dagar under bitter gråt, då hennes enda tröst var att »Theodor, då han dog, bar en bild av mig på sitt bröst, min ring med ett litet hjärta på sitt finger och mitt sista brev i sin ficka». Några få dagar fick hon ägna hans minne. Sedan måste hon åter vara på sin plats på scenens tiljor. Men efter mer än fyrtio år yttrade hon till sina söner, hur det kännes »att med sönderslitet hjärta inför en andlöst lyssnande mängd jubla åt segern över den egna fruktansvärda smärtan och därtill veta, att hela denna mängd ej blott anar, men förstår det djup av kval, som ropar i ens inre. Det var som att av glödande malm smida en sköld emot alla framtida moraliska lidanden.»
Det är redan nämnt, att denna sorg var så djup,
| 213 |
I ett brev till fru Minna 1832 skrev hon: »Trots mitt mycket lyckliga äktenskap, trots min ädle makes utomordentliga karaktär, trots mina älskade barn känner jag djupt, att en viss känsla endast en gång i livet fyller ens hjärta och aldrig mer. Efter aderton år har jag åter för första gången avskrivit en dikt av Theodor och återsåg för första gången hans handstil, och för lång tid var lugnet borta och jag kunde ej finna mig i det dagliga livet. Allt är omsorgsfullt bevarat, även hans första guldblonda hårlock, som jag en gång fick — men jag vågar ej mera se det, om jag med lugn och fattning skall kunna fylla mina plikter i livet.»
Till 50-årsdagen av Theodor Körners död, som med stor högtidlighet firades av tyska folket i Wöbbelin, där representanter från alla håll infunnit sig, främst alla i livet varande lützoware, var en inbjudan sänd till Antonie Adamberger, fru v. Arneth i Wien. Hon vågade ej emottaga denna, dels på grund av sin höga ålder, men mest av fruktan att ej kunna bära smärtan, ty, som hon skrev i sitt avböjande svar, »i sanning, ingen har som jag känt, vad vi förlorade i honom».
| 214 |
Hennes krans var emellertid den, som denna dag bars främst i processionen till den gröna gravkullen. Ett telegram sändes henne härifrån med »hälsning från graven i Wöbbelin»; men adressen: »Till Toni, Theodor Körners brud, Wien», var för ofullständig för 1860-talets telegrambud, och först efter mycket letande gata upp och gata ned, ur hus och i hus, löstes gåtan och hälsningen kom fram till sin bestämmelse, den sista Toni fick från sin ungdoms brudgum. Tidigt på juldagsmorgon 1866 slöt hon sin välsignelserika levnad. — — —
Familjen Körners vänner voro emellertid djupt bekymrade. Den tyst burna, för Minnas skull tillbakaträngda sorgen kom Körner att på några veckor åldras, som om 20 år rullat fram över honom. Dyster tystnad vilade över hemmet, där förödelse av allt slag, även ekonomisk, härjat liksom över hela den sköna Elbestaden Dresden.
»Vi leva», skrev Theodors syster Emma efter det stora krigets slut, »utan hopp och utan glädje den ena dagen som den andra, och endast den övertygelsen kan hålla oss upprätta, att vårt tyska fosterlands frihet, som kostat oss så mycket, blivit tryggad. De nuvarande dagarna äro minst ägnade att mildra vår smärta. Återkomsten av så många lyckliga till hemmet, där deras anhöriga med jubel emottaga dem, uppriver på nytt alla sår; ty till oss återvänder ingen.»
Nästa sommar reste Körners med sin dotter att besöka graven, medan Dora, som liksom Toni ej kunde bära smärtan med lugn, stannade hemma.
| 215 |
»Bed för mig», skrev Emma till en väninna, »att jag vid den älskades grav må behålla kraft nog att stödja mina dyra föräldrar. Jag vet, min smärta kan icke bli djupare där, än vad jag var dag känner den. Men ofta mildras den av den sköna drömmen, att jag ändock skall återse honom här — det är omöjligt, att jag helt har förlorat honom. Där, varest hans stoft vilar, skall varje dröm krossas, och det oföränderliga i vårt öde kallt och strängt framträda för mitt sinne.»
Hennes bön blev hörd. Hon bestod det stora provet, som till och med den i sin självförgätenhet så storslagne fadern var nära att duka under för. Skenbart lugn, sysslade hon åter i hemmet omkring de sina och arbetade ivrigt att fullborda ett porträtt av sin broder. Men sorgen gjorde sitt verk i tysthet; ingen läkare förmådde rädda henne, och innan ett år hunnit gå, läste familjens många vänner ett nytt sorgebud:
»Den 15 denna månad (mars) åtföljdes min hänsovne son Theodor av sin enda syster, Emma Luise, i hennes 27 ålders år. Genom karaktär, begåvning och talanger förljuvade hon de sinas dagar och gladde alla, som kommo i hennes närhet. Hennes hela levnad var en uppenbarelse av älsklighet, ett välljud, som icke stördes av någon misston. De nu helt och hållet barnlösa föräldrarna underkasta sig som kristna, om ock med brustna hjärtan, den gudomliga skickeisen.
| 216 |
Enligt sin varma önskan fick Emma Körner sin grav tätt invid sin broders under Wöbbelineken.
Så var det lyckliga hemmet fullkomligt förött Intet band de båda makarna kvar i Dresden. När därför furst von Hardenberg egenhändigt erbjöd det bekanta och högt aktade appelationsrådet Körner anställning i preussisk tjänst i Berlin såsom »statsråd» i ministeriet — en titel, som kort därpå utbyttes till Geheime-Ober-Regierungsrath — med efter den framstående platsen lämpad lön, antog Körner utan tvekan det ärofulla anbudet.
Huru kärt Dresden var honom och Minna, hur påkostande det kändes att för alltid lämna det hem, där de som unga med så rik lycka börjat sitt gemensamma liv, där alla minnen av den alltjämt saknade vännen, Schiller, och av deras barn liksom ännu levde kvar, så erforo de, och även deras syster Dora, en lättnad i ombytet.
Körner kom genast in i ansvarsfulla uppgifter; Hans nya kolleger omfattade honom med vördnad och tillgivenhet. Hans hem blev en samlingsplats, väl ej som fordom i Dresden för den glada världen, men för åtskilliga av Berlins politiskt och litterärt betydande män.
Om det inre livet i det nya hemmet ger Dora ett begrepp i ett brev till en av de gamla vännerna i Dresden: »Körner är en hjälte. Ingen klagan kommer över hans läppar, men ofta överraskar jag honom i hans rum i tårar. Alltid visar han oss ett vänligt ansikte, griper med krampaktig iver varje förströelse — men hans hjärta blöder.
| 217 |
Ett litet rum i deras våning hölls stängt. Därinne förvarades alla minnen av Theodor och Emma allt från deras första år och intill deras död. Varje år på deras födelsedagar gingo föräldrarna dit in för att hand i hand återkalla minnet av den flydda lyckotiden.
Men livet tog dock ut sin rätt även hos dem. De många nya intressena bragte lindring; deras livliga konstsinne var ej alldeles dött; så småningom blev som genom en naturlag deras hem mer och mer åter en tillflyktsort även för konstnärer, och de båda makarnas stora musikaliska begåvning gjorde sig åter gällande.
Musikintresset blev för dem ett nytt samband med deras son; ty Webers kompositioner till hans dikter väckte i Tyskland ännu större hänförelse för dessa, och hans dramatiska arbeten uppfördes i alla större städer.
Att övervaka och ordna allt i och för detta blev för fadern en kär omsorg. Han fann även ett stort livsintresse i ordnandet och utgivandet av sin sons efterlämnade arbeten, som, försedda med en i ädel, värdig stil skriven biografi av honom över sonen och diktaren redan under några år utgingo i flera upplagor.
Största bekymret för honom var nu hans hustrus svaga hälsa. Trots åren och sorgen var hon ännu
| 218 |
En sommarafton hade en del badgäster, herrar och damer, samlats i kursalongen, där de fördrevo tiden med musik och sång. En för de övriga obekant, civilklädd herre med militäriskt utseende och armen i band uppstämde plötsligt »Lützows wilde, verwegene Jagd». En annan, även sällskapet obekant herre skyndade bort till klaveret, och snart fylldes den fredliga salen av tonerna till den berömda krigssången; alla kunde den, herrar och damer, och stående sjöngo de den med eld och kraft, som vore lützowarna själva tillstädes.
Då man slutat andra versen, öppnades dörren, och en äldre herre med snövitt hår stannade på tröskeln; häftigt upprörd, brast han mot sångens slut i stark gråt. För att förklara sitt underliga beteende nalkades han med en bugning sällskapet och sade:
»Kanhända skall den rörelse, som ett ögonblick överväldigade mig, väcka mindre undran, om det tillätes, att jag föreställer mig; jag är Theodor Körners fader.»
Förvåningen växte än mer, när den civilklädde herrn med armen i band livligt nalkades den talande och tillkännagav sig som en lützoware och den unge hjältens stridskamrat. Men störst blev
| 219 |
Men Körner, den frisinnade, humane mannen, fick även uppleva den bittra, tunga tid, som med reaktionen efter 1815 inbröt över det nyss så fritt jublande och förhoppningsfulla tyska »fäderneslandet». Han fick uppleva, att detta fädernesland, för vars enhet och samling hans son och tusentals andra tyska män gått i döden, ännu alltjämt var splittrat och söndrat, att dess många små stater stodo under österrikiskt målsmanskap och att Preussen, som gått främst i frigörelsekampen, åter måste träda tillbaka från ledarplatsen.
Än värre var för honom liksom för alla andra Tysklands sant frisinnade män den förföljelse, som ovanifrån sattes i gång mot Tysklands ungdom, just densamma, som nyss så hänfört stritt för nationens frihet och som ännu vågade tro på och tala högt om samma ideal. Och när omsider Arndt och Jahn, tyskhetens tvenne storslagna förkämpar, anklagades och fängslades för »demagogische Umtriebe» och ungdomens förförande, då tycktes den mäktiga flodvåg, som i tankefrihetens och nationalkänslans namn för ett ögonblick höjt Tyskland ur andlig trånghet och nationell förnedring, sjunka tillbaka och föra med sig bort allt det, som de stora andarna hoppats och trott på.
En glädjedag fick Körner dock ännu uppleva. Det var då Leipzigs universitet 1828 på
| 220 |
En dag i maj 1831, då han just slutat en del angelägna ämbetsgöromål, kände han sig plötsligt mycket trött och lade sig på sin soffa för att vila en liten stund. Det blev en sömn för evigheten. När Minna böjde sig över honom för att giva honom middagsbud, var han död.
Några dagar senare gjorde han sin sista resa. Målet var den plats, dit hans hjärta i åratal trängtat: syskongraven i Wöbbelin. Över en tredje kulle sträckte den stora eken nu sina grenar.
Nästan ett år därefter kom ännu en tyst och bleknad långväga farande till den lilla inhägnade, gräsbevuxna och blomprydda platsen vid ekens fot. Det var konstnärinnan Dora, den trogna systern, som i det längsta försökt att med sin glättighet och sitt mod värna sin älskade syster Minna.
Så var då denna, den till hälsan svagaste av dem alla, den de alla vårdat och skyddat, ensam kvar, Allt vad hon mest älskat låg i graven, och även alla hennes kära vänner voro bortgångna.
Ännu elva långa år måste hon leva i den djupa ensamheten, visserligen älskad och vördad av en stor allmänhet, men dock utan en enda, som med henne kunde minnas den lycka hon i så rikt mått ägt och förlorat.
| 221 |
Hugsvalan fann hon dock i sin vackra sinnesfrid och i vissheten, att endast ett jämförelsevis kort tidsrum skilde henne från de älskade, som gått före. Det är en rörande bild, väl värd att åter framdragas: den ännu i ålderdomen vackra och ädelt blida fru Minna, ivrigt uppsökt och omgiven av en ny tids varmhjärtade ungdom, som i henne korat sig ett kvinnoideal: Theodor Körners moder, husfrun i det sköna hem, som redan hunnit bli en vacker och kär legend, ödmjukt tacksam var hon för den hyllning, som ägnades henne av Berlins unga män och särskilt dess unga flickor, och ännu mer över den hjärtevärme, som från alla håll strömmade emot henne. Sin erkänsla visade hon med gåvor av små porslinssaker, dem hon på Dresdenvis prydde med fina blomstermålningar.
Den största tilldragelsen i hennes ensamhet var, då hon från sitt fönster såg general von Lützows — den forne kårmajorens — begravning och hörde de dova trumvirvlar, som vigde »Theodors Lützow» till den sista vilan. Ofta undrade hon, om de kära hon förlorat skulle i »sin saliga sfär» kunna minnas henne och följa henne, som de älskat och som alltid i sina tankar ropade dem till sig.
Den 20 augusti 1843 — nästan på dagen 30 år efter hennes sons död — gick också hon i frid att finna lösningen på livets största gåta.
Gravplatsen vid Wöbbelin fick nu sin redan länge väntade sista gäst. Den lyckliga familjen Körner var åter samlad, i ett nytt, ett den stilla fridens hem, fjärran från den kära boning, som
| 222 |
Samma stora, rikt grönskande ek skuggar alltjämt de fem gravarna med deras fyra vita stenar och det stora monumentet; helt nära invid står en ärehall, fylld av minnen; bland dem även resterna av Tonis sista krans.
Mången främling har in i senaste tider vandrat den soliga och sandiga vägen från Ludwigslust till Wöbbelin för att med blottat huvud en stund få dröja på denna plats, som förvisso är en helig ort.
Ty den omgives ej blott av glansen från den unges hjältedöd, från hans korta, lysande diktarbana, utan även av minnet från storslagna föräldrars höga, sköna föredöme och tvenne systrars ädla hängivenhet.
Allt, vad i människolivet står för oss som det renaste och mest upphöjda, blir levandegjort för envar, som under en livsdagens korta rastestund får i tankar vila ut under Körnereken.
»Vergiss die treuen Todten nicht und schmücke auch unsre Urne mit dem Eichenkranz!» heter det i en av Theodor Körners stridssånger.
Tyska nationen har efterkommit denna uppmaning. Såsom stora nationella högtider ha de
| 223 |
Att en sådan son föddes åt fosterlandet, att han gick en sådan död till mötes, betraktas av det tyska folket som en nationens lyckovinst, förutan vilken ett stort tomrum skulle ha funnits i dess tillvaro.
Den tid, som denna korta bragdrika levnadsbana omfattar, gör sig därför med livets färg och styrka ännu förnimbar. Den stora frihetsstriden 1813-14 är den rot, varur den tyska nationalkänslan ännu suger näring. Envar tysk medborgare vet, att utan den väldiga väckelsekampen då skulle nationen aldrig omstrålats av 1870-71 års segerglans. Men fast det senare tidsskedet ligger så nära, tycks det förra stå det tyska hjärtat närmare på ett mera varmt och stämningsmättat sätt.
Intet har måhända starkare än namnet Körner bidragit att sammanknyta dessa båda kraftmätningar mellan folken på båda sidor om Rhen. Den minnesrika 18 oktober 1871 avslötos de otaliga tyska segerfesterna därmed, att i Dresden en härlig minnesstod avtäcktes, en staty över Theodor Körner, den unge skalden och hjälten från 1813, den tyska ungdomens eldande förebild.
Statyn är gjuten i brons från franska kanoner, erövrade i det då nyss slutade kriget. Den är tio fot hög och framställer den 22-årige hjälten på väg till sin sista kamp. Sitt vackra huvud bär han stolt upprätt, och dragen stråla av hänförelse och mod; i den högra handen håller han en rulle dikter, med den vänstra trycker han ryttarsabeln
| 224 |
Det är framför allt en hyllning åt den idealitet, som är ungdomens bästa insats i folkens liv. Som grekerna besjöngo sina unga hjältar från Marathon och Salamis, så framstår Theodor Körner som en av den germanska rasens yppersta ynglingar,
Med minnesgod tacksamhet och kärlek vårdas även det hem, som fostrade denne yngling. Med högtidlig klockringning från Dresdens alla kyrkor, med festsång från en kör av månghundraden och under deltagande av tusentals människor firades påskdagen 1875 återuppståndelsen av Körners och Minnas första unga hem, det, där Schiller levde tvenne lyckliga diktarår, det, som sett de båda syskonen Theodor och Emma födas.
Hit vallfärdar Tysklands folk som till en helig plats, hit föra fäder och mödrar sina unga söner, på det de må väckas till minnesgodhet och värmas till offervillighet.
Så har detta oförgätliga hem blivit för det stora
Tyskland ett »sanctuarium», där mänsklighetens
högsta och ädlaste drivkrafter: fosterlands- och
familjekärlek, trofast vänskap, plikttrohet och
mannamod, äro åskådliggjorda.
