| 32 |
DET är betecknande för tiden och ställningen i Tyskland, att politiken låg så fjärran från de enskilda människorna. På sin höjd intresserade man sig för sin egen lilla stats angelägenheter. Vad som tilldrog sig utanför dennas gränser angick en icke. En hög ämbetsman i Sachsen, t. ex. apellationsrådet Körner, skötte pliktskyldigast alla sina tjänsteärenden. På sin ämbetslokal överlade han med sina kolleger om Sachsens allmänna angelägenheter; utanför denna, i hemmet, i sällskapslivet, härskade, som visat är, uteslutande ideella intressen: musik, poesi, litteratur och vetenskap samt målning — i Dresden hade det berömda galleriet just åter fått en »modern» period.
Någon tysk solidaritetskänsla fanns ännu icke; det tyska folket skulle först smaka ofrihetens, smälekens hela bitterhet, innan det vaknade till insikt om vad ett självständigt fosterland är värt. Och en gång väckt, skulle det få utgjuta sitt
| 33 |
Ännu var för en sachsare würtembergaren en främling och Preussen »utlandet» lika väl som Frankrike. Franska revolutionen följde man givetvis med spänning, och dess urartande väckte allmän avsky i alla humant bildade tyska kretsar.
Körner var en sant frisinnad man; hans uppfattning av sin uppfostrarställning gentemot sonen har klart visat detta; men även politiskt sett. Han, som hyste djupaste aktning för »varje spirande livsbrodd i huvud och hjärta», kämpade oförskräckt för pressfrihet och en frisinnad uppfattning i allmänhet inom sitt sachsiska fosterland, och han sörjde över den reaktion mot allt framåtskridande, som den franska revolutionens vildhet framkallade även i tyska riken.
Theodor tog djupt inflytande av sin fars tänkesätt. Den första, ännu omedvetna känslan av hat mot förtryck och tyranni föddes härav. Härtill kom beundran för Schillers stora dramer »Jungfrun av Orleans» och »Wilhelm Tell». Det var nya tankar, frihets- och brödratankar, som av dem väcktes och som fingo sin realitet genom de franska händelsernas snabba utveckling: folkfrihetens undergång genom Napoleons maktbegär. Från Weimar hade nu ljudit ett väckelserop: »vi skola bli ett enat folk av bröder.» Det hade nått ut över alla tyska land, men ännu förmådde icke folkmedvetandet fatta dess innebörd såsom gällande alla och envar.
| 34 |
Napoleons kröning till kejsare väckte dock djup förbittring och skräck i enskilda tyska kretsar; så ock hos Körners. Sachsen var ju visserligen ännu skonat för det oväder Napoleon frambesvurit över Europa. Men Dresden hade dock gripits av den allmänna oron. »Så länge de politiska stormarna och jordbävningarna äro oss avlägsna, skola de icke störa mitt lugn», yttrade Körner, »men nalkas de oss, skall jag veta fatta mitt beslut. Människan är icke bestämd att tungsint grubbla över andras elände, som hon ej kan lindra och ej bär ansvaret för. Envar skall verka och leva i ordets högsta betydelse inom sin sfär.»
Dessa ord visa klart bristen på politiskt solidarisk samkänsla i Tyskland ännu 1804. Man anade i Sachsen ännu icke, huru stort lidande en mycket snar framtid skulle bringa, men en sådan man som Körner var besluten och beredd att om det gällde det högsta, fosterlandet, här närmast Sachsen, sätta in sig själv och sitt liv i kampen för dess bestånd.
Theodor gav uttryck åt sin avsky för Napoleon och allt franskt i ett litet hastigt nedskrivet poem:
Napoleon, pour ta grande bouche
Toute la terre nest pas sure,
Tu est le premier des Cartouches,
Car tu voles des empires.
»Ne mocquez-vous pas dun empereur,
Voyez-vous, cest le heros du temps!»
Ah, mon ami, je suis Allemand,
Jen me mocquerai de tout mon coeur.....
35
Oui, je trouve le Français charmant
Pour dire aux dames des compliments,
Mais les mots, adressés aux tyrans,
Cela seule exprime lallemand. —
För övrigt är »tyrannhatet» hos honom vid denna tid mera ett tillfälligt eko av något faderns yttrande. Någon verklig »politisk harm» kunde det naturligtvis icke finnas hos en 13-årig gosse. Han skrev därjämte en hel del andra poem av mera skämtsamt slag: »det fattades honom», som hans far skrev, »icke stoff, enär det friska livet och ungdomens glädje aldrig undertrycktes hos honom genom något tvång och rimmen strömmade till honom av sig själva.»
Fadern ansåg det emellertid klokt och sunt att ej längre låta honom få endast privatundervisning i hemmet. Under ett par år gick därför Theodor i Kreuzskolan i Dresden, densamma, utanför vilken hans staty i brons från franska kanoner blivit rest.
Den första verkligt stora sorgen träffade Körners, då de i maj 1805 fingo den oväntade underrättelsen om Schillers död. Hans sjukdom hade länge oroat dem; långt innan någon anade rätta arten av hans lidande, hade Schiller anförtrott sin vän Körner, att hans dagar voro räknade: »finge jag bara leva 2 år till!» hade han skrivit i sitt sista brev några dar förut. Och Körner kände sig lugn, att ingen ögonblicklig fara hotade. Så mycket svårare blev sorgen.
| 36 |
Utan ett ord till de sina stängde han sig inne i sitt rum; förgråten kom han ut därifrån och började genast syssla med ordnandet av vännens brev och papper, som han sedan med egen ekonomisk risk utgav. Men sorgens skugga vek ej brått från det Körnerska hemmet.
För Theodors själ stod den store skalden som ett ideal, vilket han strävade att likna ej blott som diktare, men som personlighet. Då Schiller som ung, fattig och förtvivlad fann en lycklig hamn i sina vänners hem, fann han hos Körner också den äldre, mera mogne mannens stöd; Körner väckte hos honom först de frihetstankar, som han sedan besjöng, och stärkte hos honom fordran på ett högt och rent personligt liv: »endast en sedligt hög karaktär kan bli en i sanning stor konstnär.»
Nu gav Schiller i diktens form allt detta åter till vännens son. Allt vad Theodor från sin spädaste barndom inhämtat i föräldrahemmet återfann han liksom förklarat i Schillers dikter. Det kan aldrig om Theodor Körner med rätt sägas, att han blott var en efterbildare av Schiller, en efterklangspoet; ty allt, vad han bar inom sig, hade han så att säga inandats från sin första dag, det var alltså hans eget; han var redan före födelsen förutbestämd att tänka och dikta så, som han gjorde, förutbestämd därtill genom föräldrarnas tankar och stämning. Kärleken till Schiller var en naturmakt för honom lika bjudande som kärleken till far och mor och grundad på den andliga gemenskapen dem emellan. Det hindrade icke, att han,
| 37 |
Ett ej ringa inflytande på Theodor Körner hade Danmarks storskald, Oehlenschläger, som tre månader vistades i Dresden och mest hos Körners. Då han, som ofta skedde, föreläste sina dikter, var husets unge son hans uppmärksammaste åhörare.
Ännu större intryck på denne gjorde ett långvarigt besök av den olycklige och snillrike Heinrich von Kleist, diktaren och officeren, som efter att som krigsfånge ha blivit släpad från Berlin till Frankrike, där han behandlats på det vanliga napoleonska sättet, besjälades av glödande patriotism för det tyska fäderneslandet, ett begrepp, som troligen först genom honom började danas i den unge Körners sinne.
I detta vänliga hem gick för övrigt Heinrich von Kleist sitt olycksöde till mötes. Han förälskade sig i Körners vackra fosterdotter Julia och vann hennes genkärlek. Men när han begärde, att hon skulle lösgöra sig från hem och fosterföräldrar för att i hemlighet följa honom och tillhöra honom — han var ej ekonomiskt i stånd att bereda henne ett hem — då vägrade hon. Han gav henne 3 dagars betänketid, sedan 3 veckor, så 3 månader. När hon trots sin kärlek fortfor att vägra, bröt han med henne. Kort därefter skrev han sitt berömda skådespel »Kätchen von Heilbronn», vari han ville visa henne, hur en kvinna bör älska.
| 38 |
Hela denna episod bragte i Körners hem sorg och förstämning, som ej blev mindre genom diktarens död för egen hand.
Den av alla avhållna unga flickan blev senare lyckligt gift med friherre von Einsiedel, ägare av det stolta slottet Gnadenstein. Med innerlig kärlek förblev hon alltid fäst vid sitt forna hem och sina fostersyskon.
Utom alla dessa stora diktarpersonligheter lärde Theodor genom studier känna Ossian, Shakspeare samt den antikens värld, som hans far och Schiller så högt beundrade. Alla dessa intryck började nu slå rot i hans sinne och förena sig med hans egen förmåga att ej blott iakttaga den yttre naturen utan livets inre företeelser både hos sig själv och andra.
Allt vad han så såg och förnam fordrade ett ögonblickligt uttryck. Hans välde över form och rim var häpnadsväckande stort, men givetvis dock ännu ofullkomligt, liksom livserfarenheten var en om ock ovanligt djupsinnig gosses. Men diktarandan bodde inom honom redan nu, och hans unga själ var på fullt allvar fylld därav. Hans stora anspråkslöshet var bästa beviset för dess äkthet. Han skrev ej vers för att skrytsamt ståta som »diktare»; han gjorde aldrig väsen av sig; tvärtom. Han inskrev visserligen sina »samlade poem» i ett litet häfte, vars sista blad upptagas av de kära rebusen och charaderna; men det var endast hans far, hans förtrogne vän, som fick se och pröva det. Detta häfte gömmes ännu i samma hem,
| 39 |
En stor del av dess innehåll består av kärleksdikter. När såg man ej gossar i övergångsåren förälska sig i flickor, som redan äro unga damer! Och bland sin syster Emmas väninnor fann Theodor mer än en fager ungmö, som han dyrkade och besjöng.
Hans syster var nu vuxen och sin sköna moders avbild; sådan Minna först syntes för Körner i kopparstickar Stocks vindsvåning, sådan var Emma nu. Hon skildras som smärt och graciös, till anletsdragen lik sin bror, men vad hos honom var kantigt, var hos henne förmildrat till plastisk fullkomlighet; panna och näsa voro av antik skönhet, ögon och hår mörka, munnen ädelt formad, kinderna bleka med endast en aning färg; hennes hållning och väsen präglades av omedveten höghet och renhet. Den bild av henne, som finnes kvar, jävar ej denna beskrivning, och till detta fagra yttre kom den rika konstnärliga begåvning, som också hon ärvt av föräldrarna.
Omkring henne slöt sig, som sagt, en ring av jämnåriga väninnor, och Theodor, ehuru flera år yngre, redan en omtyckt och skicklig dansör, var allas gunstling framför allt för sin ridderlighet. Hans hjärta var emellertid synnerligen eldfängt; så fort ett par vackra ögon och en rosig flickmun vänligt hälsade honom, var han genast fyr och flamma, och hur kort än berusningen varade,
| 40 |
Det lilla häftet innehåller även ett flertal poem, som vittna om allvarlig längtan efter det höga mål inom konsten och livet, som Schiller i »Die Künstler» uppställt för sig och varje sann konstnär.
Schiller hade en lång och törnig väg att vandra
innan han, luttrad och prövad, kunde stå stark
inför det krav han uppställt. Theodor Körner fick
allt till skänks; utan kamp eller strid var själens
renhet honom medfödd; trots hans eld och glöd
voro alla låga tankar eller orena frestelser honom
främmande; han behövde visserligen mogna från
yngling till man, men detta skedde så, som solen
mognar en skön frukt, harmoniskt, i solflöde. Och
till sist blev det honom beskärt att med sitt liv
bevisa den fasta grunden i detta sitt ideella och
etiska krav på livssanning.
