Far och son: Ett hems historia / IV. Theodor som gruvarbetare. Bergmanstudent i Freiberg. Första diktbok. (1915) Author: Cecilia Bååth-Holmberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

IV.

THEODOR SOM GRUVARBETARE. BERGSMANSSTUDENT I FREIBERG. FÖRSTA DIKTBOK.

HAN var nu 17 år, och den tid var kommen, då han skulle bestämma sig för en livsuppgift. Hans far undvek noga att härvid öva tryck på honom. Han insåg, huru nödvändigt det var för en sann livslycka, att en ung man kände verklig böjelse för sitt kall. Han blev emellertid mycket belåten, när sonen självmant valde bergsmansyrket, därtill driven av sitt stora intresse för naturstudier, men också lockad av det hemlighetsfulla, som vilade över arbetet i jordens inre. Denna praktiska verksamhet, menade Körner, skulle för hans son bli en hälsosam motvikt mot de kanske väl stora estetiska anlagen, och det skulle försäkra honom en tryggad framtid i vad land som helst även utanför Sachsen, som nu mer och mer indragits i den stora förhärjande Napoleonska virvelstormen.

Så var då tiden kommen, då den första länken skulle brytas ur den lyckliga familjekretsen. Den

42

unge studenten skulle utbildas vid den berömda »bergsakademien» i Freiberg några mil från Dresden. Han var nu en ovanligt lång, nästan gänglig, men stark och smidig ung man; ansiktet var fint och smalt, de mörkblå ögonen hade en öppen och klar blick, det mörka håret låg i bucklor omkring pannan. Med stolthet iklädde han sig bergsmansblusen med läderskärp och märket, de två korslagda hackorna, på ärmen.

Hans yttre förhållanden voro omsorgsfullt ordnade av föräldrarna; till bostad och kost anslog fadern 20 thaler i månaden, en ej obetydlig summa för denna tids anspråk; vad som blev över fick han fritt använda utan att avlägga räkenskap; kläder, tvätt m. m. drog modern försorg om hemifrån, utgifter för »böcker och konst» bestred fadern. Oväntade utgifter skulle han genast meddela denne; skulder fick han icke göra; men med öppet förtroende kunde han alltid vända sig till sin far.

»Käre son», skrev denne dagen efter skilsmässan, »från och med i dag är du nu överlämnad åt dig själv. Över denna viktiga förändring i ditt liv har jag icke mycket att säga dig. Jag tycker icke om förmaningar, enär jag anser dem onödiga, när man har skäl till förtroende, och emedan de i motsatt fall tjäna till intet; utan förtroende till dig skulle jag vara mycket olycklig, men jag litar fast på, att du fortfarande skall göra dina föräldrar glädje. Man har berättat mig mycket om de fördärvade sederna i Freiberg och om de fällor, som

43

utsättas av dåliga kvinnor. Men med hänsyn till dig är jag i detta stycke lugn. Du har alltid känt vämjelse för det gemena, och du skall förvisso icke låta förleda dig av utsvävande sällar, som möjligen vilja locka dig med sig. Med glädje har jag sett, att du har aktning och vördnad för kvinnokönet och är mottaglig för dess rena älsklighet. Detta är ett gott skydd mot den råa sinnlighetens utsvävningar. Lycklig den som en gång kan träda fram inför sin älskade med ren själ och oförsvagad kropp. Du känner nog Bürgers dikt: ’den, som aldrig i vällustens sköte....’ — Din far har aldrig ångrat, att han icke någonsin förnedrade sig till ett djur, utan sparade den högsta sinnliga njutningen till den stund, då den förädlades genom ett innerligt själsförbund. Med vem som helst kan man icke tala om dessa ting. Det gives människor, för övrigt aktningsvärda, men som i denna enda punkt äro fullkomligt förvildade. Att söka omvända dessa vore spilld möda; men man behöver ej heller stå under deras förmynderskap. Det saknas aldrig medel att i enstaka eller särskilda fall undvika deras förslag, utan att man därför behöver anförtro dem sina innersta känslor och tankar — — —»

Detta sällsynt ädla brev, vars original finnes i Körnermuseet, visar huru fullkomligt öppet och med vilken manlig värdighet fadern vädjade till sin sons bästa egenskaper samt huru han litade på honom.

Körner följde nu och allt framgent liksom förut

44

den principen, att kärlek och förtroende mellan honom och sonen var för denne det bästa stödet, säkrare, mera värt, än om hän med fadersmyndighet uppträdde strängt förmanande eller tillrättavisande. Nu som förut ville han vara och förbli sin son en kärleksfull rådgivare, en förtroendeväckande vän. Visserligen önskar han, att sonen skall arbeta allvarligt och plikttroget, men han vill därför ingalunda förmena honom ungdomens rätt till glädje och sund förströelse. Att denne å sin sida icke blott gömde faderns och vännens ord i sitt hjärta, men även lät dem bli sig ett rättesnöre genom livet, därom vittna hans brev, då han senare från Wien anförtrodde fadern sin förlovning med Antonie Adamberger; det är ett vackert svar på faderns förmaning, då han här yttrar, att han törs träda fram inför sin trolovade och säga: »här är en, som bevarat ett rent hjärta, vilket ännu intet djuriskt rus vanärat.» Mera härom längre fram.

Den unge studenten blev väl mottagen i Freiberg av lärare och förmän såväl som av kamrater, dessa senare både studenter och gruvarbetare. Han tog nu sin sak på fullt allvar. Iklädd den svarta gruvdräkten, med hackan och gruvlampan instuckna i bältet och sin tarvliga dagskost i fickan, steg han med de andra gruvkarlarna varje morgon kl. 4 ned i schakten. Den sedvanliga gruvhälsningen »glück auf», varmed man begav sig ned i nattens rike, blev sedan hans älsklingsuttryck, när han stod inför en allvarets stund; det var med

45

dessa ord på läpparna han, även då iklädd bergsmansdräkt, i Breslau lät inskriva sig i den Lützowska frikåren eller »dödsskaran», som den kallades.

Outtröttligt arbetade han med sin hacka nere i de mörka gångarna. Hans fantasi fylldes mäktigt av det hemlighetsfulla, varav han här tyckte sig omgiven. I kapp med hans hacka arbetade hans tanke och formade en hel rad dikter ur bergsmanslivet, som förhärliga dettas ett manligt mod krävande faror och mödor. Ännu sedan han blivit kejsarstaden Wiens firade älskling, bevarade han kärleken till sitt första yrke, och mitt i salongslivets glans utbrast han med kraftig övertygelse:

»’s geht doch, bei Gott! nichts über’s Bergmannsleben!
Ein Jeder eilt mit frischem Muth zum Tagewerk.»

Efter ett halvt års dagligt hackande i schakten, greps han dock av längtan efter ombyte, efter mera andlig näring. Han ägnade sig nu lika ivrigt åt studierna, besökte flitigt föreläsningar i kemi och fysik o. s. v., förvandlade sitt rum till ett laboratorium, där han experimenterade tills det såg ut som i ett häxkök, samt gjorde med andra studenter långa geologiska exkursioner inåt Sachsiska Schweiz, från vilka han alltid återvände med rikt byte av mineralier, fossilier m. m. Han hade till slut en sällsynt vacker geologisk samling, som, väl ordnad, sedan förvarades i stora särskilt för ändamålet anskaffade skåp hemma i Dresden, där dessa än i dag kvarstå, ehuru den unge bergsstudentens

46

kära stenar för länge sedan skingrats. Det är i sanning med vemod man ser de tomma lådorna, vilkas rika innehåll en gång så varmt gladde Körner och Minna som ett bevis på sonens studieallvar.

Längtan till hemmet drev honom ofta tillbaka till Dresden; vanligen tillryggalade han de 4 milen till fots, och fru Minna var vid hans anblick lika stolt över hans av det sunda livet kraftigt utvecklade gestalt som hans far över hans insikter och hans av arbetet valkiga, starka händer.

Efter att med uppsluppen glädje ha deltagit i någon av hemmets förtroliga sällskapsaftnar vandrade han med lika friskt mod den sköna vägen tillbaka till Freiberg, till studierna, men även till det pojkaktigt lustiga kamratlivet.

Som en naturens faddergåva hade han fått förmågan att vinna tillgivenhet, vart han drog fram; han var så öppen, så ärlig, så ridderlig och genomsund i all sin sprittande livlighet, därtill berömd för sin skicklighet i all idrott; hans »dikter» sjöngos redan allmänt som bords- och sällskapsvisor, alla flickor ville dansa med honom, alla hem stodo honom öppna — hur skulle en aderton års yngling kunna undgå att ryckas in i den lilla virvel av nöjen, som en liten tysk bergsstad för 100 år sedan kunde frambringa!

I en dikt från denna tid har han besjungit »das Burschenleben», det glada studentlivet; men hur hejdlöst han redan här i Freiberg kastade sig in i detta, aldrig — så lyda alla samtida och nutida biografers enstämmiga vittnesbörd — aldrig

47

hängav han sig åt något lågt eller dåligt: aldrig, så intygade efter hans död hans sanningsälskande, då av sorg nästan brutne fader, glömde han för nöjet livets allvar, aldrig sitt studium, aldrig det höga mål, som uppfostran och anlag framställt för honom.

På sitt ädla sätt sökte fadern för övrigt inverka på honom utan att därför kväva hans ungdomsglädje. Själv kände han sig föryngrad, när han såg sin son fylld av livskraft och livslust. Som vän till en vän, med aktning och tillit varnade han honom åter för de frestelser, som möta en ung varmblodig man, och betonade vikten av att aldrig låta ungdomliga glädjeyttringar gå över en god måttas gräns: »jag begär icke av dig någon lillgammal ängslighet, intet pedantiskt vakande över hälsan, men: också för glädjen gives det en rytm!»

Också dessa faderns ord gingo rakt in i sonens hjärta, och han tyglar sin uppsluppna gossevildhet: »ditt brev, älskade fader, har gjort mig oändlig glädje. — — Hela dagen lever jag nu ett liv så prosaiskt som någonsin en ärlig skråbroders. Jag gör min plikt så gott jag kan, hör allt, som finns att höra, och, själv en vardagsmänniska, lever jag bland idel vardagsmänniskor. Men aftnarna äro mina skönaste stunder: då vandrar jag i storm och regn, i åska och solsken ut i det fria, och det gör mig så gott. Och har jag äntligen uppnått min älsklingsplats, så tar jag Goethe ur fickan, svävar uppåt i hans toner och vederkvicker mig i hans

48

andes harmoni. Hur kärt är det mig icke, att jag först nu fullt förstår att uppskatta honom, den härligaste. Det första intryckets allmakt griper desto starkare mitt begärliga hjärta. — — Först nu förstår jag den eviga sanningen: ingen flit, ingen bildning, ingen form kan skapa den diktande kraften; det är hjärtat, som skapar den, endast hjärtat stämmer dess strängar, men huru fjärran är målet! Oändlig ligger ännu vägen framför mig! — — — Se här mitt levnadssätt: tidigt på morgonen utarbetar jag vanligen bergsmansuppsatser, renskriver mina kollegiekoncept och har särskilt under veckans fyra sista dagar kollegier. Efter middag börja föreläsningarna kl. 3 och räcka till 7. — — Min far! Utsädet är nog dyrbart, men jordmånen är god, och den skall bringa välsignelse.»

Jämte studierna ägnade han sig med allt större allvar åt sin diktning. Alla sina poem sände han till fadern, som alltid varsamt och förstående granskade dem och ibland sände honom ett litet vänligt giv akt: »du tyckes rätt mycket syssla med poesi. Jag har intet däremot; jag önskar endast, att du icke skall använda så mycket av natten därtill. Nu ser du ej följderna därav, men i senare år skulle du likväl kunna ångra det. Upphetta åtminstone icke ditt blod med starka drycker!»

Sonen svarar glättigt, att han redan vant sig vid att behöva litet sömn samt att han »liksom patriarkerna endast lever av mjölk, ty gräshoppor har jag icke kunnat finna».

49

Naturligtvis skulle den unge Körners heta hjärta råka i flamma mer än en gång under hans bergsmanstid. Han första mera allvarliga kärlek grep honom här. Pastorn vid Nicolaikyrkan, Biedermann, hade en ung dotter, Hannchen, av den rätta tyska gretchentypen, som väckte den unge studentens eldiga beundran. I en serie glödande poem, som otryckta förvaras i Körnermuseet, besjöng han hennes älsklighet och bedyrade han henne sin trohet. Han vann också hennes kärlek; ett år räckte denna barnförlovning; de dansade med varandra, de lekte, de sjöngo; han spelade för henne på sin luta, han skrev dikter i hennes minnesalbum, även förvarat i Körnermuseet, han komponerade sånger till hennes ära, och den 3 april 1810 skrev han till sin »älskade Johanna» ett brev, vari han skildrade sina skiftande känslor, försäkrade att han aldrig skulle upphöra att innerligt högakta och hålla henne kär samt — bröt med henne. Den stackars Hannchen glömde aldrig sin Theodor; hon var då blott 15—16 år, men hon älskade honom alltid lika högt och dog ogift 70 år därefter, natten till den 7 april 1880. — Man får dock ej heller glömma, att den obeständige »fästmannen» blott var 19 år!

Själv begav han sig nu ut på en lång fotvandring till Schlesien och Riesengebirge; nya intryck gåvo honom stoff till många dikter och även ballader i den då moderna Schiller-Goethe-ballad-stilen. Den som från den gamla borgen Kynasts slottsmur blickat ut över det vilda landskapet

50

med Riesengebirges höjder runt omkring och rakt i djupet nedanför den avgrund, som än i dag bär namnet »helvetet» och som väl kan komma en att rysa och hisna, den skall ovillkorligen känna sig gripen av Theodor Körners dikt; den tillhör också hans mest berömda, och Kynastbergets krön bär en stor minnestavla med hans namn. Nästan lika mycket som av borgen lockas främlingen av detta namn till det mödosamma uppklättrandet. Men diktaren, vars namn är odödligt, var då endast 19 år gammal!

Emellertid greps han under vandringen i Riesengebirges mäktiga, men tunga, dystra natur, så olik Elbedalens glada skönhet, av stark hemlängtan. När han från den kala toppen av »die Schneekoppe» kunde skåda ända bort till sitt fosterlands gräns, utbrast han:

»Sei mir gesegnet
Hier in der Ferne
Liebliche Heimat!
Sei mir gesegnet
Land meiner Träume;
Kreis meiner Lieben
Sei mir gegrüsst!»

Till sin far skrev han: »som vandrande diktare är jag bra nog i mitt esse och det regnar sonetter.»

En del av dessa återfinnes i hans dikter. Under denna resa — och många gånger sedan — vistades han längre tid hos sin gudmor, hertiginnan av Kurland, vars sköna dotter, den unga

51

hertiginnan Dorothea av Sagan, var hans synnerligt goda vän. Även besökte han sin gudfar, greve Gessler, som i förtvivlan över Preussens vanära lämnat sin politiska och diplomatiska befattning och dragit sig tillbaka till sitt schlesiska slott, det han dock sedan åter övergav för att i Dresden få vara sina vänner Körners närmare.

Theodors intresse upptogs nu en tid bortåt av den stundande stora tilldragelsen: hans första diktbok. Fadern hade, trots sonens ungdom, icke satt sig emot utgivandet; ty den unge diktaren skulle härdas genom att förnimma det stränga klandrets röster; han skulle därigenom bli uppmärksam på fel, som undgått den faderlige vännens blickar, och skulle genomgå provet, huruvida hårda eller till och med orättvisa domar skulle nedslå honom eller sporra honom till ny ansträngning.

Fadern hade själv vänt sig med manuskriptet till förläggaren: — — »min adertonårige sons dikter äro visserligen icke något mästerverk, men att de utvisa en icke vanlig begåvning, det tror jag mig våga säga utan att vara förblindad av faderskärlek.»

För sin egen del gladde han sig mest åt det rena känsloliv, som sonen så osökt lagt i dagen: »som far är jag angelägen, att han skall finna uppmuntran häri, ty just därigenom skall detta känsloliv kunna bevaras under en livets farligaste tid.»

Theodor Körner hade kallat sitt lilla häfte »Knospen» — Knoppar. I inledningsdikten »till

52

läsaren» talar han om dessa »knoppar, som våren fött»; lika litet som fadern betraktar han sina poem som mästerstycken; han är blyg över dem; han tackar för ledning och råd och kallar dem »endast drömmar om livet»; — — »huru skall väl den blomman bli, som en gång utvecklas ur dessa knoppar?» frågar han själv; »det får framtiden visa — få knopparna leva över sommaren, så kunna de mogna till frukt.»

Denna inledningsdikt verkar gripande smärtsamt, när man tänker på, att denne högsinte, snillrike yngling med denna ljusa, fläckfria gossesjäl inom tre år skulle ha slutat sin korta, lysande livsbana. Det blev honom icke tillstått att uppnå en livets och mognadens sommar.

Dikterna återge för övrigt grunddragen i hans karaktär: han är vek och manlig; eldigt hänförd och med stålkraft i viljan; han är religiöst from och trofast hängiven dem han på allvar älskar; till allt detta kommer en ytterst livlig, men strålande klar och ren fantasi.

I det hela taget blevo »Knopparna» nog så välvilligt mottagna; man såg i dem vad de voro, ett första lovande försök, som berättigade till de allra största förhoppningar.

Synnerligt betecknande för Theodor Körner, ynglingen med den brusande levnadslusten, han som väl kunde flamma och brinna för en fager tärna, men aldrig förnedra sig till osedlig råhet i ord eller vandel, han, som kunde slåss och finna på tusen vilda upptåg, äro de »kristliga sonetter»,

53

som finnas bland hans »Knoppar». Hans religiositet hade aldrig varit reflekterad, aldrig kämpat med tvivel; men den var en naturlig beståndsdel av honom själv; så ung han var, kände han stark gudsförtröstan och hänförelse för religionen.

Ivrigt planerade han också utgivandet av en »fickbok för kristna», som skulle bestå av dikter och uppsatser över händelser ur bibeln och historien samt prydas med kopparstick: »skulle religionen, för vilken våra fäder kämpade och dogo, icke också kunna hänföra oss, och skulle dessa toner icke kunna tilltala många själar, som ännu leva i hennes renhet? Det gives så många sköna drag av religiös hänförelse från 30-åriga krigets dagar och även förut, vilka alla vänta på sin sångare.»

Denne ville han själv bli. Målaren Fritz Hartmann åtog sig den konstnärliga delen; den bekante bokförläggaren Göschen, som utgivit »Knopparna», ville förlägga även denna bok; Schleiermacher skulle stå som utgivare av det hela. Men planen strandade just på denne senare, som var alltför överhopad med arbete för att kunna gå i land också med detta.

Så mycket större glädje hade däremot både far och son Körner därav, att flera berömda kompositörer redan nu satte musik till Theodors sånger. Själv komponerade han — liksom sin far — flera melodier till dikter av Schiller. Dessa små stycken, som han från Freiberg sände till Dresden, blevo hemmets rika glädjekälla; Körner spelade

54

dem om aftnarna på Minnas klaver, och hon, Dora och Emma sjöngo dem gemensamt, ackompanjerade av Körners vackra, djupa röst. Alla tyckte de sig då ha en förnimmelse, som om den frånvarande vore med dem i deras krets.

Körners hjärteönskan var nu att åtminstone någon tid få rå om sin gosse hemma. Det började lida mot slutet av hans Freibergsvistande. Vid sitt utträde ur bergsakademin erhöll han höga betyg, ett glänsande vitsord för flit och begåvning samt lämnade både hos lärare och kamrater ett stort tomrum.

Hans lust för det praktiska bergsmansyrket var dock borta. Då han från Freiberg underrättade sin far härom, svarade denne, att om bergsbruket förlorat hans intresse, så ville han för sin del ej uppmana honom att fortsätta. Men framför allt, vad han än må bestämma sig för: »sträva blott alltid efter det högsta — ingen slapphet, inga fladdrande lågor, ingen medelmåtta! Allvar och kärlek, som så väl anstå de tyske, skola också föra dig till ett värdigt mål. Ditt nuvarande beslut ger mig utsikt att få ha dig hos oss ett par år efter dina akademiska studiers slut. Jag tillstår, att det vore mig önskvärt att åtminstone få tillbringa några år som vän tillsammans med min utbildade son.»