Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den svenska allmogens jakt, af Nils Keyland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rofdjursarter f. n. äro så sällsynta, att de ej förmå anställa vidare
skada.
Att rofdjurens utrotande i tidernas längd kräft oerhörda offer,
mycket mod, mycken egendom, t. o. m. många människolif, därpå ha
vi jakthistoriens vittnesbörd. Det måste ock på sätt och vis kunna
betraktas som ett storverk, som tillskyndat nationen vinst i flera
afseenden.
Såsom bidragande till våra skadedjurs snabba utödande särskildt
under förra delen af 1800-talet måste vi framhålla det energiska
ingripandet af flere namnkunnige storjägare, sådana som Greiff,
Hamnström, af Ström, Westbaum m. fl., hvilka, flitigt sysselsatta med
denna del af allmogejakten, framgångsrikt verkat på förbättrandet
af skallplatser och af varggårdar, som i jakthistorien bära deras
namn.
Men den plötsliga minskningen af rofdjursstammen under en
viss tid, då både björnen och vargen liksom genom ett trollslag
försvunno från stora områden, utan att oss veterligen några som helst
utomordentliga åtgärder blifvit vidtagna, synes tyda på helt andra
ej fullt utredda orsaker.
Mångenstädes, t. ex. på vissa trakter i Värmland, där detta
inträffade på 1830- och 1840-talet, har allmogen varit böjd att i den
plötsliga minskningen se en följd dels af de förbättrade eldvapnens,
om jag så må uttrycka mig, moraliska inverkan, dels af vissa
storjägares förmenta förmåga att genom besvärjelser fördrifva allt ondt
i skogen.
Så berättas t. ex. om en gubbe i Östmarks socken, hvilken stämde
vargarna från trakten med dessa ord: »Nu kommer I inte tepaka,
se länge tänrån setter i käkpenån men». (»Nu kommen I inte
tillbaka, så länge tänderna sitta i käkbenen på mig».) Detta kallades
att »vänne fala» (vända fjäten, spåren), hvarmed menas att genom
trolldom tvinga ett rofdjur att försvinna från orten. Enligt
sägnerna skola alla björnar och vargar af samma orsak måst lämna
dessa trakter.
Genom summering af de statistiska tabellerna öfver
rofdjursjakten under perioden 1827—1870 finna vi, utom hvad som förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
