Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den svenska allmogens jakt, af Nils Keyland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit meddeladt rörande björnen, att de fällda vargarnes antal
var 10,977, loarnes 6,683 och järfvarnes 3,761. Dödade räfvar under
åren 1827—1860 voro 89,929 samt under femårsperioden 1866—1870
innalles 123,335. [1] De dödade örnarnes antal under åren 1866—1877
var 9,723, hökarnes 71,294.
Kontrollen öfver rofdjursjakten möjliggöres numera genom
bestämmelserna angående skottpänningar, för hvilkas erhållande
fordras, att fällandet af djuren inberättas och styrkes. I fråga om
jakten på nyttigt vildt däremot låter sig öfverhufvudtaget ingen
statistik upprättas; i vår tid kanske dock ännu mindre än förr. De
skärpta lagarna hafva så småningom verkat, att allmogejakten
förvandlats till krypskytte i detta ords egentligaste bemärkelse. De
lyckträffar, som ej berättiga till kontant erkänsla utan snarare till
laga näpst, ligger det ej i skogmannens intresse att bekantgöra.
Alltså, den sida af allmogejakten, som på grund af sina många
beröringspunkter med folkets bärgning och välstånd mest borde
intressera, är och förblir till största delen insvept i mörker, blir för
alltid de djupa ödemarkernas hemlighet.
Att genom öfverlistande bereda sig önskad åtkomst af skogens
misstänksamma och försiktiga varelser, det är en uppgift, som måste
anses från början hafva kräft intelligens och uppfinningsförmåga,
därjämte och framför allt kunskap om djurens olika sätt att reagera
mot människans anslag, om deras lefnadssätt, storlek och styrka.
Genom sin hållning gent emot människans syften har naturen
påkallat en viss kraftutveckling, som så småningom omsatts i insikt
och erfarenhet om, på hvad sätt och med hvilka medel skogens
bestar kunnat säkrast betvingas. Naturen har varit skogmannens
läromästare. Det är egenarten hos hvarje vildt, som först
nödvändiggjort uppfinningen af en lämplig grundform för hvarje metod
och redskap, och som sedan äfven föranledt den så fastställda typens
utveckling i riktning mot en högre grad af ändamålsenlighet. För
att kunna rättvist bedöma den kultur, hvarom här är fråga, hur
enkel och frånstötande den än vara må, är af vikt att känna de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
