Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröllopsseder på Gottland, af Nils Lithberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och till öltappare någon dräng i gården, som kan vara kvick i
benen.
I vissa aflägsna delar af ön, Hablingbo och Vamlingbo m. fl.,
finnas ännu tvenne befattningar kvar, hvilka uppåt landet numera
äro försvunna; dessa äro Kunmädru och Värderingsmannen.
Kunmädru utväljes bland brudens närmaste släktingar — en faster, moster,
svägerska eller syster — som jämte »bruttovassku» uppvaktar
bruden; värderingsmannen är den, som kör den vagn, hvarpå värningskistu
föres — det är den kista, som innehåller brudens eller
brudgummens hemgift. En viktig funktionär, som numera tycks vara
alldeles försvunnen, var Svaromannen, hvilkens uppgift var att besvara,
bruttbondens tal, när man »kom i går» — hans roll har nu
öfvertagits af skaffaren.
Det som icke medhinnes första dagen fullbordas under de följande
lysningsdagarna.
En sed, som numera är afskaffad, var, att bruden till de
tjänstgörande m. fl. vid bröllopet utdelade gåfvor, bestående af kakor,
strumpor eller vantar. Strumporna stickades af bruden själf. I
början af augusti när det blef »luppar ej nytar» — »nytluppar» kallas
de tidigaste kärnbildningarna i nöten — började fästmön »sitta kväll»,,
och hon kunde nu sticka ända till 30 par strumpor, stundom var
det dock icke mer än ett dussin eller så, men i de flesta fall höll sig
antalet omkring 20 par.
I något sammanhang härmed — ehuru ovisst hvilket — står
säkerligen seden att samla »hankleull». Något före bröllopet eller
under lysningstiden gick fästmön ut i bygden med uppfästadt
förkläde stundom af dubbla längden — sammansatt af tvenne — samt
bad om en »tutt» ull till sitt hushåll. Denna ull, som kallades
hankleull, upptogs hos alla i socknen och alla, äfven de, som icke bjödos
till bröllopet, voro skyldiga att lämna bidrag. Hon gick på några
ställen i stöten och lämnade kvar, hvad hon under dagen hopsamlat
på det sista. Sedan hon slutat, hemfördes all ullen, som stundom
uppgick till flera lispund, så att en del kunde säljas. Bruket synes
längst ha bevarats i Eksta, men upphäfdes af prosten P. Wallgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
