Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröllopsseder på Gottland, af Nils Lithberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då man hör namnet »hankleull» är, man närmast böjd att sätta
denna ull i samband med de gåfvor, som bruden utdelade, bestående
af strumpor och »hanklar» (vantar). Hvaruti detta samband består
eller om öfver hufvud taget något sådant funnits, är dock särdeles
dunkelt. Ullen insamlas tydligen, när sticksömmen redan bör vara
färdig och kan sålunda — icke i den gestalt bruket nu har — vara
afsedd att utgöra materialet till hanklarna och strumporna. Snarare
vore man böjd att antaga, att ullen skulle utgöra ett vederlag in
natura för den utgift bruden åsamkas genom att bortskänka gåfvorna.
Dessa betraktas heller icke som en direkt gåfva från hennes hem,
utan som en utgift för henne själf, enär de upptagas som en särskild
post i medgiften, jfr en värningslista från 1693, i de säveska
samlingarna, där en post är upptagen: 13 ärmkläden till att utdela på sin
bröllopsdag, som i våra dagar äfven kallas muddar. Dessa ersatte
stundom ännu i senare tid den öfriga sticksömmen, liksom en brosch
eller dylikt nu får göra samma tjänst. På Fårö erhöll bruden för
hvart par strumpor af den, som mottog dem, en tolfskilling.
En motsvarighet till bruket att samla hankleull hafva vi i
ystningen. I Eksta — där folket för öfrigt sedan gammalt varit kändt
för att kunna ysta (Aikstbousst) — var det vid bröllop eller
gästabud brukligt, att hela bidlaget (se sid. 81 not 1), som i regel där
omfattar 3 gårdar och cirka 24 hushåll, bar ihop mjölk och ystade
gemensamt. Ostarna, som voro åttkantiga, gjordes gårdsvis, och den,
som skulle hålla gästabudet, erhöll halfva antalet. Numera är bruket
alldeles försvunnet, men ännu 1867 gick bruden 14 dagar före
bröllopet kring och bar ihop mjölk, af hvilken gjordes ost, vinstarusst
(löpeost) och stajkusst (brynost).[1]
Osten, som på visst sätt hade en särskild betydelse, då den, som
vi skola se, serverades jämte fladen vid bröllopsmiddagen, som en
särskild rätt under vissa ceremonier, var sålunda tillkommen på
kooperativ väg, under det att fladen däremot bakades, medfördes och
delades af kunmädru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
