Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Just som allt var slut, det sista uppmäjadt och bundet, hojtade
skårfolket på åkern så högt de orkade eller uppstämde (enligt Jan
Magnusson) till och med ett trefaldigt hurra i afsikt att signalera
det arbetet var lyktadt. Var man
i grannskapet den förste att
sluta skärningen, räknade man
sig detta till heder.
Vi anföra för öfrigt ett par
forntrosartade bruk som
förekommit inom orten i samband
med skåranden.
När skärningen skulle börja
sade man: Hjälp oss Gu!
Vid skärningen af sista
säden gjordes ett kors i
hvartdera hörnet af åkern, för att
säden framdeles skulle växa bra.
Efter skärningen såväl af
hafre som råg rakas åkern med
en vanlig räfsa, en s. k. rifva
med trätinnar. Se fig. 35. Detta
kallas te å rake stûbben,
haverstûbben eller rûgstubben,
beroende på hvad det är. De här och där kvarliggande stråna
hopsamlas på detta sätt och hopbindas i s. k. bôsnecker eller bôstuller,
[1]
hvilka uppfästas på snesspetsarne här och där,
fig. 34. Tillvaratagandet sker med största
omsorg, äfven där valutan ej motsvarar
besväret; af de växande gudsgåfvorna bör intet
få förfaras. Blir af stråna ett och annat
kvarstående eller kvarliggande, så »ser det så
illa ut», och felet måste af hjälpas. Man iakt-
 |
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
