Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Traditioner om lapptrumman af Gustaf Halström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRADITIONER OM LAPPTRUMMAN.
Det »gnistrade» i stockarna, hon var för stor och dörren smal.
Pojken tyckte det var ruskigt och skrek, att hon skulle dra dit,
hvarifrån hon kommit, och med detsamma försvann hon. Han låg stilla
en stund, något ängslig, men då han sedan tittade ut, såg han intet.
Meningen var, förklarade Sara, att kvinnan skulle lägga sig öfver
honom och på så sätt meddela honom gåfvan.
Nästa dag sade gubben smågrinande åt honom i gärdet: »Det
var det jag sa, inf dög du till ta mot».
4. Frostviken 19O7. Sara Brita.
I Bastunäsljäll fanns en tredje spåman, Mårten. Han var dock
endast fuskare i konsten. Hans spåtrumma har, förmodligen genom
arf, kommit i händerna på en Jon Tomsson, som också lär fuska på
samma sätt, men utan att kunna något, som gumman föraktfullt
tillade. Jon T. (naturligtvis ej samme som ofvan omtalade) är nu
gammal, var förr i lag med Klumpvassfjällets lappar, men har nu
slutat med renskötsel. Se vidare nr 9, 13, 15.
5.* Frostviken 19O7. Sara Brita,
Hon har sett minst en spåtrumma själf och haft den i sina
händer. Stommen, ringen, skall vara själf växt rund, alltså utan
skärf, ej oinböjd och hopfäst, om det skall vara bra. Rundt
omkring sitta bjällror och andra slamrande saker och under är handtag.
På skinnet är måladt en massa figurer, som alla betyda något:
renarna i gärdet bland annat. Man slår med en hammare af horn,
som hon trodde.
6. Frostviken 19O7. Uppteckning efter Jöns Bengtsa, svensk, i
Väk-tarmon, omkring 65 år gammal, nu död.
En bonde gick ut en gång och fick då se en lapp, som satt och
slog på en spåtrumma. Han hade där på platsen gräft ner ett kärl
med pengar. Bonden »lyddes på». Lappen satt länge och trummade
och pratade, och bonden fick höra, hur han gjorde ett »kontrakt», att
det skulle gå åt tre lif, innan skatten kunde komma i dagen.
Bonden gick hem och tog med sig tre getter tillbaka igen. Han släppte
den ena efter den andra öfver platsen, de föllo ner stendöda. Men
sen var det ingen fara för bonden att nå skatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
