Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DÖ’KOTA. 111
gärna mitt tillhåll i snickarestugan och var där äfven nu, då
gårds-smeden, som slutat sitt arbete, kom till. De båda gubbarna började
då ett samtal om den aflidne och hans förhållanden, men så kom
talet in på frågan, om den döde möjligen skulle gå igen. Smeden
var litet »klok» och hade sina misstankar, om att den döde ej skulle
hålla sig lugn. Han varnade snickaren för att hålla på för sent
med arbetet på likkistan, enär denna skulle utöfva något slags
dragning på spöket, och detta skulle ha benägenhet att söka sig dit.
Så kom historien, att vid ett liknande tillfälle hade en namngifven
person långt in på natten hållit på med att snickra en likkista, då
han emellertid vid ett tillfälle såg upp, fann han en hvit skepnad
sitta tätt bredvid sig på huggkubben. Han igenkände då, att det
var den person, som skulle begrafvas i likkistan, som nu gick igen
och öfvervakade hans arbete. Ytterligt förskrämd fick han fatt i en
yxa, stål hjälper ju mot gastar och spöken, och kastade denna mot
spöket. Han förnam ett rysligt hvin, lyset slocknade, och mannen
störtade ut och hem till sin bostad, där han gick till sängs utan
att säga att ord. Följande dag gick han åtföljd af ett par andra
personer, sedan det blifvit full dager, till sin verkstad, och där funno
de yxan fastsittande i huggkubben med dö’kota klufven bredvid.
Då sedermera den aflidne skulle läggas i kistan, kunde man tydligt
märka, att halsen var märkvärdigt mjuk, så att hufvudet slängde
hit och dit.
Äfven en annan berättelse drogs fram vid samma tillfälle. I en
bod brukade en »myling»1 spöka och ställa till mycket bråk. En dräng,
som »hvarken var rädder för gud eller faen», tog en gång, då
my-lingen visade sig, en yxa, och med denna högg han till midt i
my-lingen, som satt på tröskeln till boden, så att yxan fastnade i
tröskeln. Dagen därpå låg den klufna dö’kota på tröskeln. Mylingen
var borta för alltid, men drängen blef efter den betan »konstig» och
folkskygg. Snickaren i den förra berättelsen hade däremot ej något
obehag af sin bragd.
Dessa båda sägner omtalades af gubben Bredström med angifvande
af namn på gårdarna, där händelserna timat, och namnen på de
1 Myling är spöket af ett odöpt, oftast mördadt eller å lön lagdt barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
