Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DÖ’KOTA. 113
litteraturen på detta område är så inskränkt, att det mycket väl
kan hända, att dö’kota finnes omtalad från andra orter.
Kärnan af denna sägen kan väl anses vara den, att ett ben,
eller kota -i östgötadialekt är nästan hvarje ben »Q kota» -, bildar det
materiella substratet för ett spöke eller gengångare af den individ,
i hvars skelett det under lifvet varit en beståndsdel. Det är i och
för sig ej så märkvärdigt, att en sådan tro finnes, då allmogen ej
gärna fattar eller har begrepp om sådana abstraktioner som ett
rent immateriellt väsen, utan gärna vill ha något slags »materia»
med. I spökhistorier, berättelser om my lin gar och dylika sägner
är det ju vanligt, att ett benrangel eller dylikt finnes doldt eller
ned-gräfdt på eller i närheten af spökplatsen, eller att spökerierna äro
bundna vid något bestämdt föremål. Dock är det synnerligen intressant,
att i den ofvan anförda sägnen ett enda speciellt ben skall ha vid
sig bundit egenskapen att förmedla spökerier och äfven finnas med
i spöket, så att det genom särskilda åtgärder kan påvisas. Det
dröjde länge, innan jag fick en ledning i denna fråga. Af en
händelse fick jag för flera år sedan, då jag för en helt annan orsak
kom att söka i den äldre anatomiska litteraturen, reda på fabeln om
det mystiska benet lus eller luz, och det slog mig genast, att här
var roten till den i barnaåren af mig i hembygden hörda berättelsen
om dö’kota eller bölkota.
Benet luz, som varit föremål för många utläggningar och fått
en hel mängd olika namn, var ett oförgängligt ben, och ur det
skulle på den yttersta dagen den öfriga kroppen uppstå. Det är
särskildt i den talmudiska och rabinska litteraturen, som luz omtalas,
men det finnes äfven diskuteradt i de salernitanska och andra
medeltida anatomiska skrifter.
Den bästa framställningen om luz har jag funnit i den store
wieneranatomen Joseph HyrtVs bok: Das arabische und hebräische
in der Anatomie (Wien 1879, § LXXI1I, s. 165 o. f.), och jag skall
efter denna och ett par andra källor söka lämna en redogörelse om
detta märkvärdiga ben. Lus eller luz betyder mandel; enligt
uppgift i The jewish Encyclopeedia (New York 1904, Vol. VIII, s. 219) är
luz det arameiska namnet på os coccygis eller svansbenet. På grund af
8-110125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
