Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR. 125
ålder, om ock väl ej tillnärmelsevis så hög som yxkulten. En den
renaste zoistiska åskådning ligger till grund för denna åskådning.
Det liflösa föremålet, den känslolösa växten eller det förnuftslösa
djuret betraktas icke blott lika förnimmande och tänkande som
människan, de kunna till och med i enstaka fall (såsom fetischer,
totem) i åtskilligt vara henne vida öfverlägsna. Det är således
egentligen icke öfverraskande, att svärd- och spjutkult anträffas hos
äfven andra än germanska folk, den förra t. ex. hos skyterna, den
senare hos själfva romarna. Märklig är, i förbigående sagdt,
vapnens roll vid blodsförbunds ingående hos några folk.1 Likasom
forngermanerna (kvaderna) aflade ed vid sina svärd, så aflägges för
öfrigt än i dag krigsmannaeden med fingret på värjan eller bajonetten,
när man »svär fanan». Jag framkastar i förbigående helt
hypotetiskt denna i Ögonen fallande likhet, hvilken S. icke antyder, utan
att våga något påstående. Önskligt vore att få saken utredd af
en specialist på området.
På de sista sidorna af sin, såsom alltid, intressanta uppsats
behandlar Segerstedt några i förhållande till hufvudämnet mer
periferiska eller till och med utomliggande mytdrag. På dessa
förbjuder mig utrymmet att här vidare ingå. Beträffande Odens egenskap
af runornas gud tillåter jag mig emellertid framkasta ett visst
tvifvel om riktigheten af författarens förklaring. En de heliga lotternas
och de mystiska tecknens gud fanns otvifvelaktigt hos germanerna
redan på Tacitus’ tid, och äfven i det hänseendet torde Oden hafva
öfvertagit ett icke oväsentligt arf från en sin företrädare, hvilken,
vare sig han af romerske författare benämnts Mars eller Mercurius,
väl till sitt innersta väsen var den germanernas store gud, åt hvilken
eken och andra »bärande» träd voro helgade. Det förvånar mig, att
författaren till »Ekguden i Dodona» icke antydt något samband
mellan nordiska vapengudar och trädgudar. Likasom yxans gud
samtidigt var ekens gud, så torde ock svärdets gud (jfr Mars) hafva haft
detta träd sig helgadt. Spjutets gud synes mig däremot uppenbarligen
här i Norden framträda såsom askens gud. Fråga synes mig då
slutligen uppstå, om icke möjligen bland de nordiska gudarna funnits
1 Jfr Fataburen 1908, sid. 224 o. 225.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
