Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖLLOPSSEDER PÅ GOTTLAND. 155
hang med skyldighetsdanserna, synes ha gått ur tiden samtidigt
med dessa.
Hvad de i fråga varande danserna själfva beträffar, är pas de
quatre’n naturligtvis den yngsta. Den var ännu 1903 obekant på
östra Gottland. Därnäst i ordningen komma polkan och »schottsen»,
hvilka torde härstamma från 1880-talets midt. På 1840-talet var
redan valsen i allmännare bruk. Redan Hilfeling nämner på ett
. .
ställe, att »bruden dansar bort i en lång vals». Ar Hilfelings
yttrande här liktydigt med hvad vi förstå med vals, skulle denna dans
sålunda varit känd på landet redan omkring 1800. En dans, som
vid 1800-talets midt var mycket populär, var anglaisen, »engelske».
Denna är numera alldeles försvunnen.
Först på 1820-talet synes kadriljen kommit allmännare i bruk.
Hilfeling omtalar år 1800, att »kontradanser ej brukas, utan att flera
stadsboar eller ståndspersoner äro närvarande»; vid bröllopet i Sjonhem
hade ett par turer gjorts. Kadriljens gouterade tidehvarf infaller
emellan 1840 och 1880. Det starka läseriet under 1870- och 80-talen,
som var så olycksdigert för många af de gamla glada bruken och
framför allt för dansen och fiolen, gaf dödsstöten äfven åt kadriljen.
I sista tider har man åter försökt att arbeta upp den, dock med
ganska fattigt resultat.
Omkring 1800 förekom äfven menuetten, hvilken Hilfeling sett
dansas en ä två gånger.
Vid denna tid liksom ännu långt senare - så länge
skyldighetsdanserna varade - var dock polskan den dominerande dansen.
Redan Linné omtalar 1741 såsom den popiiläraste en dans, »som
var sällsam i Tackten, ex uno pede longo, altero duplici saltu brevi»,
och som sålunda synes vara ingenting annat än den ännu kvarlefvande
polskan. Och då Neogard samtidigt omtalar »SkaiFeredantsen, då
skaffaren måste rundt om gifva hvarje och ene af kvinnfålken en
dants», kan icke gärna därmed heller förstås annat än polskan, som
ju allt sedan dess varit formen för skaffare- eller skyldighetsdanserna.
I hvarje fall måste det ha varit en pardans, om också icke de
danssteg, som af Linné omtalas, utfördes. Men hvad som kan anses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
