Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MINNE FKÅN MINA VANDRINGSÅR. 195
med en afsevärd fond af arfsägner. Det var så jag »upptäckte»
»kära mor» Anna Greta Jonsson i Millebo och hennes visor.
»Mor Anna Greta», som det hette i mindre högtidlig form, var
nu till åren kommen, omkring de sjuttio, men ägde det oaktadt ett
förvånansvärdt godt minne; hon kunde muntligen föredraga sina
visor, den ena efter den andra i timtal, om det gällde, och med ett lif
och en innerlighet, som nästan var rörande. Sällan klickade minnet.
Hennes föredrag flöt jämt, utan några omtagningar eller
väsentliga ändringar. Någon gång kunde hon göra ett litet afbrott, men
då för att inflika en förklaring af visans innehåll eller för att ge
mig del af varianter af enstaka ord och uttryck, som hon hört.
Hennes språk var i de längre visorna en modifierad högsvenska. I de
smärre rimmen använde hon däremot, särskildt när hon var i
stämning, »bonnamål», det passade så bra till innehållet, tyckte hon. Några
melodier till sina visor kände hon icke, af det enkla skälet, att hon
aldrig haft någon sångröst, »lömning», som det hette på hennes
bygdemål. Men däremot vill jag minnas, att hon inlade ett visst spel i
sitt föredrag, särskildt var detta fallet med växelsångerna, i hvilka
hon med olika tonfall sökte understryka, att det var olika personer,
som uppträdde och talade.
Då jag påpekade, att visornas metrik allt emellanåt var
betänkligt knagglig, medgaf hon gärna, att så var händelsen, men
tillade: »Det var på samma vis med de gamla psalmerna, men han
kan inte tro huru för innerligen väl våra förfäder drillade dem och
fingo text och melodi att gå ihop». Socknens »gamle beskedlige
klockare, mäster Sandgren,»1 som på 1850-talet ledde kyrkosången i
Skirö, var i det fallet vida beryktad.
Sitt visförråd hade hon ärft som »hörsägen», d. v. s. genom
muntlig öfverlämning af sin mor.
1 Den anförda långa titulaturen lär hafva tillkommit af följande anledning. Vid
ett kyrkobesök i en af grannsocknarna råkade Sandgren somna och sof så hårdt, att
han efter gudstjänstens slut blef inlåst i kyrkan. Fram på natten vaknade gubben
och ville ut. Folk, som hörde »spökeriet», tillkallade prästen, och då denne vid
framkomsten frågade hvem det var, som störde friden i Guds hus. svarade Sandgren i
häpenheten: »Vördig prost, det är bara Skirö gamle beskedlige klockare, mäster
Sandgren, som vill ut.» Han var född 1791 och dog 1859.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
