Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 BROR SCHNITTGER.
Af intresse är äfven en episod hos Vergilius i Eneidens femte sång
(vers 75 ff). Väderdrifven till Sicilien firar Eneas där sin faders
dödsdag med offer och kamplekar:
Själf af många tusende män ledsagad, Eneas
träder till griften, af skockade folk i skaror omkringträngd.
Här två bägare vin han gjuter till förstling af offret,
två af fraggande mjölk, och två af det helgade blodet;
grafven med purpurblommor beströr, och säger med vördnad:
»Hell dig, förgudade far! Hell er, som jag åter förgäfves
nalkas, skuggor och stoft af den, som skänkte mig dagen!
Icke mig unnades nå, med dig, den främmande Tibern,
icke Italiens gräns och de fält, som Ödet mig lofvat.»
Knappt så sagdt, en halkande orm ur de heliga djupen
upprann, sväfvande fram i sju ofantliga ringar.
Krökt emellan de altar man rest, grifthögen han omslöt.
Asurfärgad, hans rygg var beströdd med gyllene fläckar;
skimrande hvart och ett fjäll, likt bågen som hvalfves i molnet,
målad af solens eld, med färger i tusende skiften.
Häpen Eneas stod. Men ormen i krökande framfärd
flyter emellan fejade kärl och helgade skålar,
smakar af offerspisen och under den rundade högen
fredsam återsmyger sig ned från skattade altar.
Nu fördubblar Eneas sitt nit, att fira sin faders
ära, ej viss, om han ägt besök af hans skyddande ande
eller af ortens.
(Gr. J. Adlerbeths öfversättning.)
Här uppfattas ormen antingen som »genius loci» eller som
fadrens fylgia. Men en dylik »famulus paren tis» är tydligen identisk
med den dödes ande; i hvarje fall torde föreställningen om dylika
»famuli» hafva utvecklat sig ur en primitivare föreställning om den
dödes ande i djurgestalt.
Huruvida ormen (snoken) varit föremål för ankult i vårt land är
en svårlöst fråga; hus- eller tomtormar, som matades med ko- eller
fårmjölk, omtalas af Olaus Magnus, Heberer v. Bretten och C. v. Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
