Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sommarens verkligt glansfulla utställning af Leksandsband ett bevis
på. Utställare voro här såväl Ottilia Adelborgs skola i Djura som
Leksands Hemslöjdsförening.
Ofvan afbildade band äro samtliga »siltjeband» och med undantag
af nr l tillhörande den gifta kvinnans högtidsdräkt. Sådana
hattband brukas ännu i dag; omkring l m. långa läggas de ett par
hvarf kring den prydliga lilla hvita hatten af läsväf eller fint
köptyg för att i nacken knytas i rosett. - Enklare dräkt kräfde
enklare band. Till inemot 80-talet väfdes dessa af s. k. sotgarn.
Liksom i silkesbanden voro varpens mönstertrådar af hemspunnen
lintråd; denna var äfven här omsorgsfullt blekt och beredd af finaste
lin - ju finare lin, dess mera glans fick man på tråden. Vissa
af varptrådarna och väften voro af sotgarn, fint, otvinnadt garn,
som färgades på samma gång det spanns. Färgen fick man genom
att från fäbodar och ladugårdar hämta »järksnett» (spindelväfvar),
fulla af mjukt, fint sot, som hade uppstått, då furustickorna brunno.
Detta blandades i en kopp med en för ändamålet lämplig vätska.
Blandningen måste vara tunn, då garnet annars lätt blef ojämnt.
Bruket kan följas långt tillbaka på 1700-talet. Färgen var
synnerligen stark, och bandet kunde utan fara följa med hatten i byken;
en dylik behandling af ett silkesband däremot förstörde detta i grund.
- Sotgarnsbanden efterträddes för en kort tid af »trådband», där
materialet var svart rulltråd; denna visade sig dock snart allt utom
lämplig.
Hvarje kulla väfde i regel sina egna band; dock hände det, att
en »gammelkulla» (ogift), skicklig i att krusa (brodera) och väfva
band, förfärdigade sådant på beställning. Ofta har hon, trots all
omväxling i mönstren, kommit att särskildt begagna sig af en eller
annan figur - någon »krusug stolpe» eller dylikt -, och ännu kunna
äldre Leksandskvinnor på grund af något sådant litet särmärke gifva
noggranna uppgifter såväl om hvem som väft bandet som
naturligtvis äfven om tidpunkten då detta skett. Särskildt i Djura var man
särdeles flitig med bandväfnad - Röd-Mor i Leksands-Gråda
är för närvarande den, som bäst uppehåller konsten - och härifrån
försåldes mycket band till det öfriga Leksand; ett hattband af silke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
