Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
NILS KEYLAND.
\J
Fig. 27. Eldslagning.
Köla sn, Vrmld.
bifogar en teckning, fig. 27. »Flintan fattades inuti handen så att
spetsen stack fram mellan pekfingret och tummen. En liten bit
fnöske lades ofvanpå flintspetsen och
kvar-hölls med tummen. Om slaget lyckades, så
började en smal rökstråle ringla upp från
fnösket. Detta anbringades då mellan två
träkol, och genom bläsning upptogo dessa
glöd från fnösket och blefvo glödande. För
att af dessa glödande kol få »lefvande eld»
(som gubben sade), så måste man använda en
sticka, som förut doppats i smält svafvel. Stickan infördes nu med
den svaflade spetsen mellan de glödande kolen, under det man blåste,
och så uppkom lågan.
Flinta och fnöske samt svafvelstickor buros alltid i fickan af
männen. Stålet, som var lite mer skrymmande än de andra
grejor-na, bars i västfickan ungefär som. en klocka, men i stället för
kedja var en rem fästad i en ögla i stålet, och remmens andra ända
var fäst vid en knapp, litet ofvanför västfickan.
Den svamp, hvaraf fnöske togs, kallades här björke-såpp och
växer på murkna björkstubbar. Fnösket (knusken) är de inre finare
och mjukare delarna. När det gråvita skalet och de pipiga delarna
af soppen äro aflägsnade, återstår utom fnösket äfven en sorts fnöske,
som kallas tönner. Denna duger ej att fånga upp eld med ur
elddonen, utan den begagnas till att gömma eld i den för kommande
behof under en närmare tid. Ibland kunde man få soppar, hvari
fnösket var för groft och odugligt. Då var äfven detta tönner.
En annan svampart, som är till formen som en kota eller en knöl,
gaf också tönner. Denna svamp växte både på björk och gran.
Fnösket lakades (= kokades i lut och träaska), sedan torkades
det och bultades med ett lämpligt föremål, tills det blef mjukt och
dunigt och var så färdigt till användande. Tönnern behöfde ingen
lutbehandling utan torkades bara.»
En meddelare från Dalarna skrifver: »För att tända eld i
Spiseln förr i tiden, innan fosfortändstickor funnos, begagnade vi
följande verktyg. Vi skaffade oss en flintsten, som var cirka en deci-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
