Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett stort dödsrike mycket svag under hednatiden. De hade föreställning
om ett Hel och ett Valhall, men det oaktat återkommo de ständigt
och jämt till tanken, att den döde bodde i graven. Många av
nordgermanernas dödsbruk åsyftade att göra gravlivet så drägligt
som möjligt. Men det finns ej ett enda dödsbruk, om vilket det
klart och tydligt kan visas, att det stått i förbindelse med tanken
på ett dödsrike. Även enligt lapparna lever den döde i graven.
Som bevis för att lapparna skulle ägt en föreställning om ett stort,
avlägset dödsrike, har ofta anförts seden att vid graven kvarlämna
den släde, varpå liket transporterats. Men innebörden i detta bruk
förklaras vida enklare på ett annat sätt. En mängd folk ha brukat
förstöra alla saker, som på något sätt varit i beröring med ett lik.
Detsamma ha även lapparna brukat göra. Det ligger då nära till
hands att förklara seden att kvarlämna släden därmed, att även
denna ansågs vara besmittad, tabu. I graven fortsätta de döda det
liv, de levat. Noiderna fortsätta att vara noider. Antagligen har
man att häri söka förklaringen till uppgiften hos Rheen, att en
mässingsring bindes kring likets högra arm.[1] Noiderna brukade
ha en sådan ring, ett bruk, som enligt Olrik lånats från
nordgermanerna.[2] Det är därför troligt, att Rheens uppgift är oriktig
såtillvida, att detta bruk iakttogs endast på noidernas lik.
Föreställningen, att den döde lever i graven, har givit upphov till en
mängd sägner. Här må endast en sådan anföras. Johan Turi
berättar, att en gång en lapp lagt sig att sova i en håla. Då
kom där en människoskepnad, som befallde honom att gå bort och
sade: »Du får ej sova ovanpå mig.»[3] Man kommer att tänka på
den nordiska sagans Asolfr, som klagade över, att en tjänstepiga
torkade sina fötter på hans grav.[4] Man behöver naturligtvis ej
anta, att denna lapska föreställning skulle vara ett lån från deras
grannar. Tankarna om de dödas liv i graven äro av den art, att
de kunna uppkomma överallt, där liken jordas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
