Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
börja och hetta drickat. Maltet, som beretts av råg eller korn – helst
råg, men det fick väl mången gång bli båda delarna, om det ej
räckte till – lades i vatten och rördes om med en stor träspade och
fick så stå vid sakta eld och svälla och sötna; det skulle komma
nära kokning men fick ej koka. När det svällt ut ordentligt, östes
några skopor av »mältan» i rostkaret, som under tiden gjorts i
ordning, och så slogs hett vatten på så pass mycket som beräknades
för en pannmur, beroende på hur mycket dricka man ville ha.
Rostkaret – ofta en fotbunke – hade i bottnen en öppning så stor
som mynningen på ett dricksglas. Över denna lades ett kors av fin
råghalm, och däröver ett lager av halm, och så vred man ihop en
mängd ringar eller kransar av halm och lade dem överst; »mältan»
skulle ha högt att rinna igenom, så att drickat blev klart. Det
silades så igenom halmen ned i en stor kopparkittel eller kar, som
stod under rostkaret och undan för undan tömdes i pannmuren, där
det fick koka en god stund, d. v. s. det rostade ej själva vörten,
den kokades till efterdricka eller sämre dricka. För att ge god
smak kokades humle och blandades i. När drickat hade kokat, slogs
det upp, och då det var nästan kallt, »sommarljumt», lades jästen i,
och så snart det jäst ut, fylldes det på tunnor.
Sedan dricksvarorna gjorts i ordning, tog man itu med slakten
någon vecka före jul, men bestyren därmed voro icke så omständliga
som på andra håll, där det skulle vara en mängd olika slags korvmat.
Men slaktas skulle det vanligtvis, för så vitt ej höstförrådet
räckte till, och framför allt julgrisen, vidare en kalv för julsteken
och så ofta ett nöt, vanligen var det någon gammal ko som fick
släppa till livet. Fastän befolkningen i allmänhet ej var så vidare
angelägen om färskt, så förtärde de likvisst redan samma dag av
det nyslaktade, och de som hjälpte till skulle ha sina vissa stycken.
Även grannarna fingo med, barnen sändes omkring till vänner och
bekanta med stycken av julgrisen, och då togs det gärna av ryggen
för att visa hur fet den var. Det var inte utan att man tyckte om
att skryta litet med vad huset förmådde. Det var sålunda inte
något ovanligt, att fläskskinkor och fårbogar kunde få hänga i
visthuset, tills de blevo fullkomligt oätbara, ju mera kött och fläsk som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
