Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läsa mässan. Har man åter i sina garn fångat en varg, en lo, en
räf eller ett annat vilddjur, använder man fromt hudens värde till
anskaffande af vaxljus för kyrkans behof.» Björnens hud tyckes
således hava haft en särskild betydelse, för så vitt den, om man får
tro Olaus, icke i likhet med andra djurs skinn fått behållas ens mot
lösen. Att den av Olaus Magnus omtalade seden att till kyrkan
avstå hud av dödad björn bibehållit sig långt efter dennes tid
framgår av följande anteckning i Skultuna kyrkoarkiv, Västmanland:
»Den 7 Novembris anno 1673 lades björnhuden för altaret, som den
6 Julii nästförledne med stor möda ock tree mäns skadande bleff
grippen i skallet på Eckieby skogen.»[1] Även i Lundby och andra
västmanländska kyrkor lära gamla björnhudar ännu finnas kvar
eller hava funnits.[2]
Men även den av Olaus Magnus omnämnda
seden att lämna också andra rovdjurs skinn till kyrkan tyckes ha
bibehållit sig eller åtminstone lämnat spår efter sig in i sen tid i en
och annan ort i vårt land. Ett vittnesbörd därom torde jag hava
påträffat i Nordiska Museets arkiv i ett manuskript »Småländska
kyrkobruk och hemseder (ur sockenstämmoprotokoll från 1700-talet)»
av Gr. Aldén. Från Södra Vi socken i Kalmar län förmäles där,
att skinnen av de varger, som fälldes vid allmän skallgång, gömdes
i kyrkokistan, tills de såldes på auktion. Det belopp, som därvid
inflöt, användes dock i främsta rummet till belöning åt dem som
först upptäckt och inränt rovdjuren. – Det synes mig åtminstone
mycket möjligt att i denna förvaring i kyrkan försticker sig en
sen kvarleva av det av Olaus Magnus omtalade bruket.
Ehuru våra urkunder från tiden vid kristendomens införande i
Norden, för så vitt jag vet eller kan erinra mig, icke direkt nämna
något om offer av hudar, faller det tämligen av sig självt, att sådana
offer förekommit, då ju hudarna av de djur, som av deltagarna i
offerhögtiden gemensamt rituellt förtärdes, antagligen måste hava
tillfallit helgedomen. Hud och ben utgjorde hos många folk gudens
egentliga materiella andel i offermåltiden. Särskilt synes detta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
