Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 NORDISKA MÖTET FÖR FOLKLIVSFORSKNING I STOCKHOLM 1920.
»Metodproblemet i etnologien är icke nytt. Detta hänger samman med
att etnologien alltid har uppfattats såsom en allmän kulturvetenskap. Redan
Bastian och Tylor, båda etnologer i modern bemärkelse, voro på det klara
med att denna kulturvetenskap dolde på frågor, vilka med sina rötter sträckte
sig både djupt och vida i den mänskliga kunskapens jord.
Det är här icke min avsikt att diskutera de kunskapsteoretiska och
filosofiska förutsättningar, vilka den etnologiska vetenskapens metod, lika väl
som varje annan vetenskapsmetod, djupast sett bottnar i, ej heller de
konsekvenser, vartill de till äventyrs kunna leda i fråga om vår uppfattning av
världen och människorna. Varje vetenskapsmetod kan ju utbyggas till en
världsåskådning; varje vetenskap har sin, om också icke alltid lika uppenbara,
så likväl latenta, filosofi. Men det är icke alls detta, som här skall sysselsätta
oss, huru intressanta dylika frågor än kunna vara. Vad jag här vill
framställa är endast några av den etnologiska vetenskapens praktiska postulat,
sådana de utkristalliserat sig för mitt medvetande under sysslandet med
etnologiska ting, närmast med sedens och religionens frågor. Jag är dock
livligt medveten om att andra forskares erfarenhet, som spänner över större
områden än min, kunna ge en annan form åt de intellektuella krav, vilka
jag måste betrakta såsom förutsättningar för sysslandet med etnologiska
frågor.
Etnologien har till föremål folkets liv såväl i dess materiella som
andliga uttrycksformer: den är en kulturvetenskap som innesluter inom sitt
område »kunskap, religion, konst, moral, lag, sed och andra färdigheter och
vanor, som människan förvärvat sig såsom medlem av samhället», såsom
E. B. Tylor definierar begreppet kultur i dess etnologiska betydelse.
Etnologien sammanfallar därför till sitt vetenskapsområde med vad engelsmännen
kalla »social anthropology». Det förtjänar härvid betonas, att den
begreppsbestämning, som ligger i ordet »social» icke saknar en alldeles särskild betydelse.
Alla kulturens företeelser ha en social sida och måste ses i belysningen av
den samhälleliga omgivning, vari de uppstått och existerat. Etnologiens
föremål kan ej begränsas till uteslutande den s. k. primitiva kulturen, sådan vi
känna den hos de nulevande, utomeuropeiska kulturfolken; en sådan
begreppsbestämning vore fullkomligt godtycklig. Det måste fasthållas, att alla
levande folk, även om de stå innanför den europeiska kulturens krets, lämna
bidrag till vårt etnologiska vetande. Men lika tydligt som detta är, att
etnologiens område icke omfattar den nutida högkulturen, utan då närmast
allmogens odling, bondekulturen. Men var går då gränsen mellan
etnologien och övriga kulturvetenskaper? Frågan är icke så alldeles lätt att
besvara. Man plägar beteckna den »historielösa» kulturen såsom etnologiens
egentliga föremål - icke så förstått som om denna kultur skulle sakna sin
historia, men så, att vi i fråga om den sakna de historiska data, som direkt
kunde upplysa om »huru det varit» -; man kunde också uttrycka saken så,
att den etnologiska vetenskapen har till föremål den kultur, som icke
fortplantas av någon medveten tradition. Härigenom skiljer sig etnologien från
historien. Men icke ens denna bestämning är alldeles tillräcklig; då skulle
tydligen även arkeologien böra räknas till den etnologiska vetenskapen.
Kunskapen om utdöda och förhistoriska kulturer lämnar visserligen material åt
etnologen, men hans studieföremål är dock i främsta rummet den levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
