Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISKA MÖTET FÖR FOLKLIVSFORSKNING I STOCKHOLM 1920. 53
kulturen. Skillnaden ligger emellertid djupare än så. Medan arkeologen
alltid återför förhistorien på historien, d. v. s. alltid anknyter till givna
historiska serier, ställer etnologen alltid de utdöda kulturformerna i samband med
de levande, d. v. s. jämför de kulturella företeelserna med varandra. Skillnaden
ligger m. a. o. i metoden.
På den tid, då utvecklingsbegreppet behärskade vetenskapen, bar
etnologien även prägel härav. För den tidens forskare var den kulturella
utvecklingen naturens givna ordning. Det gällde blott att ordna de kulturella
stadierna för att mänsklighetens historia skulle ligga som en uppslagen bok.
Sedan den tiden har det historiska betraktelsesättet åter vunnit mark.
Historien själv har fått en planetarisk omfattning, de geografiska avstånden ha
krympt ihop, kulturvandringar och kulturöverföringar ha fått en universell
omfattning. Kulturvetenskapens problematik har förskjutits i historiens
riktning. Fr. Ratzel var den, som först gav form åt denna tanke, och en
framskjuten riktning inom etnologien, särskilt i Tyskland (Anckermann,
Graebner, P. W. Schmidt m- fl.), har sedermera anslutit sig till den
Rat-zelska tankegången. Men även inom den engelska och amerikanska
etnologien har metodproblemet de senaste åren varit uppe i diskussionen.
Den äldre etnologskolan utgick från att vissa kulturföreteelser på grund
av sin stora utbredning i mänskligheten måste ha sin rot i släktets andliga
artlikhet. De måste därför ha kunnat uppstå i samma form på avlägsna
delar av jorden. Detta är de etnografiska parallellerna. I motsats härtill
hävdar den kulturhistoriska skolans mest avancerade riktning, att
människosläktets olika grenar äro lika differentierade till sin psykiska som sin fysiska
natur och att den psykiska artlikhet, varpå man stött läran om »die
ele-mentargedanken», fastmera utgör en slutsats, som grundar sig på
kulturlikheterna. Man hänvisar med förkärlek till historiska parallellföreteelser
såsom t. ex. Hooks och Newtons gravitationslag, Darwins och Wallaces
upptäckt av urvalsläran, vilkas framträdande i väsentlig grad beror på det
genetiska sambandet med samtidens tankeliv. De äro »samma tanke fattad två
gånger,» såsom Graebner uttrycker sig. Men i detta förhållande ligger det
väsentliga för de primitiva parallellföreteelserna: deras sociala substrat. De
primitiva samhällenas likartade struktur bildar ett utmärkt medium för
fortplantandet av kulturföreteelser, vilkas framträdande äro att tillskriva en
art-grundad psykisk spontaneitet. Ehuru de kulturhistoriska parallellerna äro
jämförelsevis sällsynta inom området för den europeiska högkulturen, där den
individualiserande utvecklingen nått som längst, vore det dock oriktigt att
såsom Graebner, och f. ö. hela den kulturhistoriska etnolog- och
folklorist-skolan, på denna grund förneka spontaneiteten i den primitiva kulturen.
Det är att märka, att de etnologiska parallellerna motsvaras av lika
tydligt framträdande divergenser. Den sexuella magien har i vissa fall
utvecklats i riktning mot tabuföreställningar, i andra, för övrigt identiska fall, i
riktning mot fertilitetsföreställningar. Samma sak gäller sågo- och
mytmotiv, som i grund och botten kunna vara ett och samma, men som icke
desto mindre variera. Ett exempel härpå äro de av Richard Andree
behandlade jordbävningsmytérna, vilka grunda sig på den allmänna
föreställningen att ett mytiskt väsen kommit under jorden: i Indien är det de åtta
elefanterna, som blivit trötta, i Japan är det en valfisk, som krupit in un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
