Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISKA MÖTET FÖR FOLKLIVSFORSKNING I STOCKHOLM 1920. 57
men hotar henne eljest med straff. Flickan får emellertid hjälp av de
tre vanskapliga gummorna, vilka inbjudas till bröllopet, där brudgummen
frågar, varför de äro så vanskapliga och förbjuder bruden att arbeta mera.
Alla dessa varianter tillhöra en utbildad saga, som förändrats i olika
riktningar av folktraditionen, men inom de gränser doc. v. Sydow undersökt
sagan finna vi ingen omskapning av det egentliga sagomotivet. På denna
grund anser han sagans varianter bilda ett historiskt sammanhang, vilket
han gör till förmål för en närmare undersökning. Jämföra vi nu sagans
varianter med folktrons, så finna vi en grundväsentlig olikhet, som icke
tillräckligt och icke alltid uppmärksammats av den folkloristiska forskningen.
Sagovarianterna skilja sig från varandra uteslutande genom den muntliga
traditionens variabilitet. De olika formerna av folktron däremot utgöra
uttryck för en och samma allmänna folkliga uppfattning (i detta fall av
blixtens natur). De äro icke bundna vid varandra genom ett historiskt
sammanhang, utan genom ett psykologiskt. Deras variationer bestämmas
icke av episka lagar, utan av religionspsykologiska grunder. Nu förbiser
jag emellertid icke, att folktron stundom antager berättelsens yttre form
m. a. o. övergår till myt och sägen. Vid sidan av den allmänt spridda
tron på tomten och näcken såsom övernaturliga väsen finnes en tro, som
stelnat till sägen och myt, t. ex. den allmänt spridda sägnen om tomtens nya
kläder, om tomtens matfat, om näckens spel, sägner, vilka bära den
vandrande traditionens typiska drag. Dessa berättelser äro folkloristiskt stoff
och böra självfallet metodiskt behandlas såsom sådant. Vi stå här på gränsen
till folkdiktningen, vilken jag ej skall överskrida. Det skall icke heller
förnekas, att vissa former av en allmänt spridd folktro ha endast lokal
utbredning. Men endast i enstaka fall har denna form antagit den fasthet, som
är en nödvändig förutsättning, för att man på den skulle kunna tillämpa ett
strängt formkriterium. De magiska föreställningarna äro vanligen bundna
vid brukets praktiska förutsättningar och lämna icke samma spelrum för
fantasien som sägnen och sagan.
Seden och bruket äro i den äldre kulturen ofta de sociala uttrycken
för tron. Ett folks sed och tro framstår därför såsom ett sammanhängande
helt, där enskildheterna äro betingade av varandra och därför även
förklarliga endast genom varandra. Men seden har även i viss mening en
självständig tillvaro, oberoende av det till grund för densamma liggande
religiöst-magiska motivet. Motiven kunna förskjutas, förändras, övergå i besläktade
motiv, förvanskas, fördunklas och kanske sist och slutligen fullständigt
glömmas bort. Men seden består. Orsakerna härtill äro mångahanda:
handlingens egen tradition, »exemplets makt», handlingens moraliska sanktion-1
Handlingens tradition är alltid mycket livskraftigare än ordets, och därför
består den fäderneärvda seden genom århundranden, sedan det ursprungliga
motivet försvunnit ur medvetandet. På detta sätt övergår den religiösa
seden till ceremoni. Vi kunna här iakttaga samma slags företeelse i
kulturen som i fråga om förhållandet sägnen och sagan. Formen får
övermakten Över innehållet.
1 Se uppsatserna »Etnografi och folkdiktsforskning» och »Till folksedens sociologU
i tidskr. Hembygden 1915 och 1918.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
