Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISKA MÖTET FÖR FOLKLIFSFORSKNING I STOCKHOLM 1920. 59
primära. Julruskorna och julgranen äro exempel på primära och sekundära
former av sed inom svenskt folkområde. Sådana »lån» framstå ofta såsom
direkta fortbildningar på de ursprungliga formerna av bruket. Detta
förhållande gör även sitt till, att de vinna fotfäste och spridning. Över huvud
måste man antaga, att dylika kulturella lån icke sällan bero på att
nykomlingarna betraktas såsom släktingar till tidigare existerande föreställningar
och bruk. Man kan fråga sig, om det icke varit det vanliga, att
föreställningar och bruk fortplantats i kulten just tack vare det faktum, att de
.funnit en på förhand beredd andlig mark, vari de kunnat omplanteras.
Såsom den viktigaste slutsatsen av det nu framhållna ville jag anse, att
varje studium av etnologiska företeelser kräver ingående kännedom om själva
materialet och en härpå byggd metod. Ty endast genom ett noggrant
studium i fält och genom ett tätt insamlat material kan man vinna den härför
nödvändiga förstahandskunskapen. Vidare kräver det etnologiska stoffet
metodologisk specialisering- En schablonmässigt tillämpad generell metod kan
aldrig föra till målet. Vi ha sett, att förhällandet mellan kulturens
form-och innehållselement växla och att tillämpningen av formens kriterium, som
i sista hand dock är det enda kriteriet på de etnologiska företeelsernas
vandringar och utbredning, måste ske med sträng hänsyn till dessa företeelsers art
och beskaffenhet.
Man kan enligt min uppfattning skilja mellan en interpretativ, förklarande,
metod, som då samtidigt kunde kallas psykologisk och antroprologisk, och
en geografisk -metod, som emedan den har till ändamål att omsätta de
etnologiska företeelsernas rumsförhållanden i tidsförhållanden, kunde kallas
kulturhistorisk. Blir det nu fråga, om en kulturföreteelse uppstått spontant eller
lånats, så får denna fråga icke avgöras a priori. Det måste betonas, att
varken den spontana kulturf ram bringeisen eller kulturöverföringen i och för
sig är någonting absolut. På den vägen kommer man endast till en
anti-onomi i den etnologiska metoden, som måste övervinnas. Frågan om spontan
uppkomst eller län måste avgöras rent induktivt. Denna fråga blir allt
viktigare i den mån etnologien gör verkliga framsteg.»
På grund av den långt framskridna tiden blev den efterföljande
diskussionen helt kort.
Nils* Lithberg ville i anslutning till inledarens betonande av att
frågan om självständig uppkomst eller lån vore etnologiens viktigaste spörsmål
understryka nödvändigheten av, dels en allsidig kännedom om det etnologiska
stoffet, dels den noggrannaste kritiska prövning av varje enstaka detalj,
särskilt i fråga om den inhemska folklivsforskningen, där äldre litterära
uppgifter ofta togos för goda och icke underkastades varken litterär textkritik
eller modern etnologisk prövning. Beträffande kravet på en allsidig
kännedom om materialet ville han framhålla, att gränsen mellan vad som populärt
kallades materiell och andlig kultur i verkligheten icke funnes till, och ville
samtidigt påpeka hurusom kännedomen om de materiella funktionerna i
folklivet vore av synnerlig vikt för avgörande av kulturella släktskaps- och
härstamningsfrågor. Särskilt gällde detta föremålsforskningen, då föremålen
oftast äro kulturmeddelelsernas pioniärer. Det vore emellertid nödvändigt
att känna icke blott föremålsformerna, utan även de traditioner, som knöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
