Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 NILS KEYLAND.
När milan är färdigrätt ad, kläder man den överallt med granris,
börjande vid foten och fortsättande uppåt. I fig. 10 se vi
tjär-brännaren sysselsatt med rivningen. Till slut täckes milan med ett
jordlager, vilket bör vara tjockast vid foten. Det tillklappas hårt.
Medan jorden påskottas, brukar man ha en rund kubb stående på
kullen, och när denna borttages, lämnar den efter sig en grop, vari
tändämnet kan placeras.
Milans tandning finnes i fig. 11 åskådliggjord. När veden fattat
eld, stänges tändhålet. I dess ställe kan man, om så behöves, sticka
ett litet draghål. Men i regel är den luft, som genom jordtäcket
uppsuges, tillräcklig för eldens vidmakthållande.
Ur mila erhålles något mörkare och tunnare tjära än ur den
nyss beskrivna gropen. Avkastningen blir något mindre, men arbetet
går fortare. För bränning i mila behöver veden ej så omsorgsfullt
späntas.1
1 Om resmilornas ålder i Sverige se Broman, anf. arb. s. 81; E. Wallner, Kolare
Konsten Uti Sverige, Stockholm 1746, s. 75 f. och E. Fernow, anf. arb. s. 616. De
båda senare berätta, att de valloner, som inkommo under Gustav Adolfs och drottning
Kristinas tid, voro de första, som här anlade res- eller rätmilor. Dessförinnan brukados
endast liggmilor, >gyltor». Hålla utsagorna streck, torde man knappast få antaga, att
rcsmilor kommit i bruk i västra Värmland förrän ett stycke inpå 1700-talet eller sedan
stångjärnshamrar där börjat anläggas.
Under förra delen av 1700-talet framlade auskultanten i Bergskollegium Sven
Rinman ett »Förslag angående Tjäras erhållande vid Kolningen af Resmilorna». Detta
återfinnes i Wallners nyssnämnda bok. En bifogad skiss framställer en regelrät resmila
ehuru med något försänkt botten och en pipstock för tjärans avledande. Av ordalagen
att döma torde förslaget snarast varit avsett som en förbättring av något förut befintligt
eller påtänkt, ty förf. säger: >.....som det warit swårasta skiälet emot en god
utgång af denna invention ät Milan skulle genom någon öpning under botnen få för
mycket drag och luft, ät den skulle frätas; ty kan denna olägenhet hielpas med et
smalt rör ifrån Tjärtunnan som stiger högre öp än Milan> etc.
I sammanhang med vad ovan anförts uppstår ett helt komplex av frågor. Har
tjärmilan i berörda form danats inom vårt land efter förebild av den resta kolmilan,
och är den måhända på den grund att betrakta som en jämförelsevis sen typ? Om så
ar, har den ytterst något sambaud med eller skyldskap till det nämnda »Rinmanska
projektet», eller har den uppstått och fått sin form oberoende av detta? Har den någon
tid varit allmännare än nu och fortlever den som en relikt? O. s. v.
Till avslutning meddelar jag efter Theophrastus (anf. verk IX, 3) in extenso en
beskrivning på de gamla macedoniernas tjärbränning, av intresse emedan den visar, att
metoden i fråga i princip varit känd även annorstädes långt tillbaka i tiden. Theophrasti
beskrivning (från grekiska tolkad av prof. Otto Lagercrantz) lyder:
»Tjära bränner man på följande sätt. Man jämnar till en plats och gör den lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
