Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA OLIKA SÄTT ATT BRÄNNA TJÄRA. 19
Gryta. Vid tillverkning av tjära i små partier till husbehov
går nian oftast tillväga på följande sätt.
Man utväljer - såsom stundom vid bränning i mila, se ovan
- en något skålformig stenhäll. I mitten av denna tager man ett
litet hål till avlopp för tjäran, eller man hackar från centrum till
kanten en ränna, vilken kan tjänstgöra som avlopp. När detta är
gjort, lägger man upp hallen på ett underlag, så att det blir plats
för tjärbyttan under. Fig. 12, 13.
Vid bränningen användes en större tackjärnsgryta av den gamla
en tröskplats med ett ställe i mitten, dit tjäran kan flyta samman, och lägger dit ett
golv [eller stampar till, så att det blir ett golv]. Man klyver sen stockarna och bygger
med veden en mila av liknande slag som vid bränning av kol, men inte med kvandel
[’trumma’, det schakt som i kolmilan går från bottnens medelpunkt upp till mitten av
toppen eller kullen] utan med träna rakställda bredvid varandra, så att milan alltid
våning för våning skjuter i höjden. Man säger att milan är färdig, när den i omkrets
är 180 alnar och i höjd högst 60 eller 50 eller för så vitt furen är kådig, 100 i vardera
riktningen. Sedan man fått milan i ordning på detta vis, täcker man den med ris och
skottar över den med jord, så att elden på inget ställe kan slå ut, ty om det händer,
går det om intet med tjäran. Man tänder milan i den lilla gata, som lämnats öppen
[vid botten, varmgången]. Därpå stoppar man till också denna och skottar jord på
den. Sedan vaktar man milan och stiger upp på en stege dit där man ser röken slå
ut och lägger alltid på jord, så att den inte kan slå ut. En kanal är iordninggjord,
vari tjäran flyter från milan till ett hål, som ligger på 15 alnars avstånd från milan.
Tjäran blir på så vis avkyld, så att man kan röra vid den. Bränningen pågår högst
två dygn: sista dagen fore solens nedgång brukar milan bli utbränd. Detta inträffar,
när det inte längre rinner någon tjära. Under hela denna tid håller man vakt utan
att ta sig vila, för att inte elden skall slå ut. Man förrättar offer och andra ceremonier
under bön, att det skall bli mycket och god tjära. I Macedonien bränner man på det
viset.»
För bedömande av typens vidare utbredning inom landet stå mig så långt inga
säkra uppgifter till buds.
Vad beträffar idén att samtidigt tillgodogöra sig kol och tjära vid bränning,
så var denna ingalunda ny på 1700-talet. Genom Plinius (Historia naturalis, XVI),
veta vi. att den var känd och tillämpad mycket längre tillbaka, redan under den
klassiska forntiden. För tillgodogörandet duger vilken inrättning som helst, drevgrav,
grop, mila o. s. v., ehuru man förutsätter, att tillverkningen sker i så pass stor skala,
att det lönar sig att ta tillvara kolen. I Österbotten utgjorde vid tjärbränningen, enl.
Juvelius anf. arb. s. 23, kolet en biprodukt, begärligare än milko), och på Öland fick
nian efter bränningen »ock nogon qvantitet Kol», Linné Öl. och Gothl. Resa, s. 140.
En smålänning från Madesjö har för mig berättat, att alla de kol, som blevo efter vid
tjärbränning, skulle säljas till kopparslagare. I Värmland synes man i regel ej ha
lagt vidare an på dylik ekonomi, och milan jag beskrev har mig veterligt ej varit
avsedd för annat än framställning av tjära. Regeln kan naturligtvis ha haft sina
undantag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
