Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 ERNST KLEIN.
bindes denna kulturkrets av vissa klimatiska och växtgeografiska
drag. Det är ett för starka väderleksväxlingar och stormar utsatt,
med rik nederbörd försett område. Dess vegetation utmärker sig för
mer eller mindre total brist på barrskog, samt ringa tillgång på
lövträd, bland vilka den härdiga men av oblida väder krökta och knutna
björken är det mest karakteristiska. Det är björken, som jämte torv
(och sten) får lämna det inhemska materialet såväl till byggnaden som
till eldning. Inom vissa delar av detta område, såsom t. ex. på
Färöarna och Island, saknas numera så gott som allt inhemskt virke;
inom andra, såsom på Jäderen, Nordväst-Jylland och de Ostfrisiska
öarna, har det sydligare klimatet åtminstone tidigare ställvis givit
upphov till en rikare lövträdsflora, som dock i historisk tid blivit
illa åtgången och så gott som försvunnit. Såsom helhet kan likväl
detta område karakteriseras såsom ett trädfattigt lövskogsområde.
Gränsen mellan barr- och lövskogsområdena är såväl i Norden
som på många andra håll i Europa en synnerligen viktig skiljelinje
i avseende på det folkliga byggnadssättet. Inom barrskogsområdena
härskar i övervägande grad liggvirkestekniken, framför allt
knät-timringen, medan olika former av resvirkeskonstruktion (detta ord
taget i sin vidaste bemärkelse) härskar inom lövträdsregionen.
Denna tanke är varken ny eller obeaktad. Den ligger ju också
snubblande nära. Barrträden, framför allt tall och gran, erbjuda,
så snart man kommit innanför de subarktiska eller marina
gränstrakterna, rik tillgång på rakvuxet och lättarbetat virke, som så att
säga erbjuder sig självt till väggmaterial, därigenom att det i
ansenliga längder, vanligen fullt tillräckliga för vägglängden i
ursprung-ligare bondehus, låter sig horisontellt uppskiktas och på så sätt, efter
en ganska lätt åstadkommen tätning, erbjuder en även för nordliga
klimat tillräckligt värmebevarande vägg. Samma metod, som användes
för långväggarna, passar också för gavlar och gavelrösten. Det
förefaller också högst sannolikt, att åstaket i den form det ännu
förekommer på ursprungligare finska timmerbyggnader, såsom en i
roste-nas ytterändar intimrad, ganska tät rad av åsar, alltså en glesare
fortsättning av långväggarna, är den takform, som närmast hör samman
med det stora barrskogsområdets ursprungliga liggvirkeshus. Så fort vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
