Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
carl sahlin
år 1750, då privilegium erhölls för en härför byggd särskild
smedja. Den var utrustad med lättare hammare med snabbare
gång. Samtidigt upptogs tillverkning av spik och svartsmiden.
På 1770-talet hade man kommit upp i 945 skeppunds årlig
smidesrättighet, varefter Skogaholm kunde räknas till de
medelstora bruken. Köpetackjärn måste dock vid så stor tillverkning
anskaffas. Det medförde en viss osäkerhet om kvaliteten och
i en stämpelbok av år 1777 angivas brukets produkter lida av
kallbräcka, ett dåligt betyg, som dock torde haft sin grund i
någon tillfällighet, ty kort därpå och alltsedan placeras bruket i
högsta kvalitetsklassen. Att smidet sköttes med sakkunskap
och noggrannhet bestyrkes även genom till buds stående siffror
från Örebro järnvåg under 1770- och 1780-talen. Allt för
export avsett järn var ju underkastat syning och provning av
officiella järnvräkare. Om man undantager åren 1784 och 1785,
då resp. 68 och 31 stänger (0.75 och 0.34 %) kasserades,
utgjorde det vrakade järnet en ren obetydlighet, 2—7 stänger
årligen, och dessa säkerligen underkända på grund av något
kvaliteten ovidkommande ytfel.
Det påföljande seklet bragte med sig bland mycket annat en
starkt ökad konkurrens på den internationella järnmarknaden.
Det blev alltmera nödigt att hålla kvaliteten i hög klass och
att vid export av svenskt järn betona dess godhet och
pålitlighet, för att därigenom erhålla företräde till orderna. Det
blev ock nödigt att införa förbilligande förbättringar i
tillverkning och transport, om man överhuvud ville fortsätta med
bruksdriften. En annan utväg, som även beträddes av många
svenska bruk, var att införa manufakturering, så att järnet i
största möjliga utsträckning kom i marknaden i förädlad form.
Vid granskning av Skogaholms historia under 1800-talet
finner man att ingen av dessa utvägar lämnades oförsökt. I första
hand sökte man genom ökad produktion få ner
tillverkningspriset. År 1805 utverkade sig bruket sålunda privilegier för
ytterligare 600 skeppund årligt smide, därav 300 skeppund
skulle vid bruket manufaktureras. Därefter hade man här
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
