Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett och annat om maneterna. Af Hjalmar Östergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
FAUNA OCH FLORA
1 motsats mot ofvan nämnda hafsdjur äro maneterna på
intet sätt beroende af bottnen, äga i det hela ingen varaktig
stad, utan drifva kring för vind och våg. De höra alltså till
»plankton». Under denna beteckning sammanfattar man som
bekant sådana växter och djur, som hålla sig sväfvande i
vattnet, men ha ingen eller ringa förmåga af själfständig rörelse,
hvarföre de äro prisgifna åt dettas växlande strömmar.
Af de äkta planktondjuren är det inga, som kunna mäta
sig med maneterna i storlek och skönhet. Det är dock icke
sådana egenskaper, som mest bidragit till deras ryktbarhet.
Deras rykte är egentligen icke öfvervägande fördelaktigt. Vissa
arter bland dem kunna göra badning i fritt vatten så godt
som omöjlig, när de uppträda i större mängd, och äfven
fiskare vålla de skada och förtret.
Deras obehagliga egenskaper angifvas redan af deras
namn, om detta rätt tydes. Ordet manet förefaller oss
främmande, är dock utan tvifvel ett gammalt nordiskt namn, som
ursprungligen lydt marnäta, d. v. s. hafsnässla.1 Motsvarande
namn äga dessa djur i många andra språk (Urtica marina,
Ortie de mer, Söenelde o. s. v.) och i Skåne betecknas de,
såsom redan Linné omtalar, med namnet brännvablar. Eljes är
en till maneterna hörande art vid vår Östersjökust känd under
namnet sjökalf,2 som ju icke tyder på brännande egenskaper.
Dessa äro ock hos den arten mycket svagt utvecklade.
Ehuru maneterna sålunda äro starkt uppmärksammade både
af kustbefolkningen och af tillfälliga kustbesökare, äro de till sin
1 Ordet mar, som i skilda former (mare, mer, Meer) i flere språk betecknar
haf, äger som bekant i en del sammansättningar denna betydelse äfven i svenskan
t. ex. marso, maso eller marsvin (tumlare), marrisp, martorn (vissa
hafsstrands-växter), mareld (hafvets af en del planktonorganismer betingade lysande).
Formen nata i stället för nässla finnes fortfarande i en del dialekter (t. ex. i
Västergötland). Denna förklaring af ordet manet gafs redan på 1700-talet af den norske
naturforskaren Pontoppidan, som angifver, att det i Norge förekommer under
formen manäte.
2 Ordet kalf, som återfinnes äfven i det danska namnet Vandkalv, är
måhända en förvrängning af samma djurs tyska namn, Qualle. Om så detta namn
får förbindas med verbet quellen (svälla), skulle det, liksom den engelska
benämningen jellyfish, kunna härledas från en annan karakteristisk egenskap hos
maneterna, nämligen den geléartade konsistensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
