Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svansens betydelse och användning hos ryggradsdjuren. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. LÖNNBERG, SVANSENS BETYDELSE OCH ANVANDNING 25
som de öfriga stjärtpennorna, men så småningom pilla fåglarne
själfva bort fanet, så att fjäderspolarne bli bara en sträcka och
blott i spetsen bära en »flagga» liksom hos den nyss omtalade
Tanysiptera i en annan världsdel.
Ofta bär fåglarnes stjärt en färgteckning, som ej är
synlig, när fågeln är stilla utan först framträder då den breder
ut stjärten till flykt. Detta beror därpå, att de mellersta
stjärtpennorna, som ligga öfver och täcka de yttre, ofta ha en
mindre i ögonen fallande färg än de sistnämnda, hvilka först komma
till synes vid stjärtens utbredning. Exempel härpå erbjuda
rödstjärten och blåhaken, hvilkas stjärt ej ådrager sig
uppmärksamhet då fåglarne sitta stilla men glimmar roströd, när de
flyga. Än vanligare är, att de yttre pennorna ha större eller
mindre hvita märken. Exempel på dylikt träffas bland
piplärkor, sparfvar, finkar och otaliga andra fåglar. Sådana
teckningar har Wallace kallat igenkänningstecken och signaler.
Den egendomligaste funktion, som stjärten har hos fåglarne
är väl, när den användes som ljudinstrument såsom hos
becka-sinerna. Stjärtens yttre pennor, till olika antal hos olika arter,
äro smalare än midtpennorna samt styfva och elastiska. När
nu en enkelbeckasin under sin flykt plötsligt sänker sig på ett
visst sätt, komma dessa pennor i vibration och framkalla det
egendomliga gnäggande läte, som gifvit fågeln namnet »horsgök»
d. v. s. hästgök.
Att fåglar, som ej kunna flyga, skola ha starkt reducerad
stjärt, om denna ej såsom hos pingvinerna fått en annan
uppgift att fylla, ligger i öppen dag. Det är sålunda intet
märkvärdigt att strutsfåglar, kivis o. s. v. sakna den hos fåglarne
typiska stjärtbildningen. Däremot är det mera
anmärkningsvärdt, att det äfven finnes fåglar med flygförmåga, hos hvilka
stjärten är alldeles rudimentär, nämligen doppingarne och de
sydamerikanska tinamufåglarne.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
