Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svansens betydelse och användning hos ryggradsdjuren. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
FAUNA OCH FLORA
Vanligen stanna de kvar i ett träd, så länge som där finnes
någon föda åtkomlig för dem.
Bland halfaporna träffas också trädklättrande svanslösa
former, de s. k. loris och pottos. Af de senare (Perodictius)
finnas tvenne hufvudarter, en grå och en rödbrun, båda från
Västafrika. De äro omkring 20 cm. långa och i det närmaste
svanslösa. Deras vanor äro nattliga och deras rörelser
utomordentligt långsamma, men det oaktadt förstå de ganska bra
att fånga sitt byte, som består af insekter. Af loris finnas två
slag, den smärta lorin (Loris) och den tröga lorin (Nycticebus).
Den förra, som förekommer rätt talrikt i Ceylons och
Sydindiens skogar, är smutsgrå till färgen med 20 cm. lång men
så tunn kropp, att den ser utmärglad ut, isynnerhet som dess
ben äro rätt långa. De tröga loris äro utbredda öfver bortre
indiska halfön från Assam och Birma till Malacka samt på
Sundaöarne och Filippinerna. De variera i färg och utseende
från askgrått till ljust rödbrunt med en mörkare ryggstrimma
från kastanjebrunt till svart. Såsom de föregående äro de
nattliga till sina vanor och långsamma i sina rörelser, som
träffande skildras på följande sätt. »När den klättrar griper
den en gren först med ena handen sedan med den andra. Då
den fått säkert tag med båda händerna, flyttar den en af
bakfötterna och sedan den fattat säkert fäste med den flyttar den
den andra. Den släpper ej sitt tag med bakfötterna förr än
den har säkert grepp med händerna.» Det kan tydligen ej gå
fort med en sådan metod, äfven om det går säkert.
Af dessa nu anförda exempel framgår alltså alldeles
tydligt, att det mest utmärkande draget för dessa svanslösa
trädklättrare är att de röra sig långsamt, man skulle nästan kunna
säga betänksamt. En lång svans skulle alltså ej kunna tjäna
dem såsom balans eller styrorgan, då de ej hoppa, men den
skulle kunna blifva dem till skada, emedan deras fiender kunde
gripa tag i den och så fasthålla dem. Men som onyttigt och
måhända skadligt organ har den undergått reduktion.
Liksom det bland halfaporna finnas lifliga hoppande
lång-svansade former och tröga svanslösa, så företer Sydamerikas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
