Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Symbios. Af Hjalmar Théel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
FAUNA OCH FLORA
taga en öfverblick öfver deras förekomst hos djurvärlden i
hafvet.
Först är det då att beakta, att dessa alger äro i hög grad
beroende af ljuset och att de endast kunna lefva och funktionera
under inflytande af detta. De kunna således ej existera på
något större djup, ty bevisligen nedtränga ej solstrålarne
längre i hafvet än till 4 à 5 hundra meter. Under detta djup
hör det till undantagen att finna växtorganismer vid lif. Det är
således en regel, att dessa olika färgade alger ingå bolag eller
symbios endast med djur, hvilka lefva i närheten af den
solbelysta hafsytan.
Bland alla de djur, som bilda bolag med dylika alger, träda
då i förgrunden de tallösa mikroskopiska protozoerna, ofta af
en underbart vacker och sirlig organisation, hvilka befolka
oceanernas öfre vattenlager. Man har funnit encelliga alger i
foraminiferer, radiolarier, flagellater och infusorier. Dessutom
förekomma de allmänt hos andra planktoniska djur, hvarmed
menas sådana, som utan egen nämnvärd förflyttningsförmåga
genom hafsströmmar drifvas omkring på eller i närheten af
hafsytan t. ex. rörmaneter (siphonophorer), kammaneter
(cteno-phorer) och vanliga maneter m. m.
Bland krypande eller fastsittande djur hafva algerna i
fråga påvisats hos sjöanemoner, svampar, maskdjur, mossdjur,
snäckdjur, tagghudingar etc, alltså hos representanter för snart
sagdt alla grupper af ryggradslösa hafsdjur.
Nu kan man med skäl fråga, i hvad förhållande djuren
stå till de i dem inneboende växterna och om de äro till
skada eller nytta för hvarandra? Vetenskapens svar är: de
ha ingått bolag och båda parterna hafva nytta däraf, äfven
om de under tidernas lopp gjort sig mer eller mer beroende
af hvarandra och därvid förlorat en viss grad af
själfständighet.
På experimentell väg har den kände naturforskaren K.
Brandt på ett slående sätt bevisat detta. Han nedlade tvenne
exemplar af sötvattenspolypen Hydra, besläktad med koraller
och maneter, i hvar sitt kärl rymmande lika stor vattenmängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
