Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om renen och renskötseln i våra nordligaste lappmarkssocknar. Af Erik Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■OM RENEN OCH RENSKÖTSELN I VÅRA NORDL. LAPPMARKSSOCKNAR I I
Annat blir förhållandet efter de ihållande tövädersdagar, som
vanligen inträffa kring Marie bebådelsedag. Snön hinner då att
uppblötas decimeterdjupt och mer, och så snart några dagars
kallväder följer på töandet, har man en skare så fast, att man
kan köra med häst och släde på den utan att knappt lämna
något märke. En dylik skare är fullkomligt ogenomtränglig för
renen, och födan från marken är således afstängd. I sitt olika
förhållande i denna situation är det, som skogs- och fjällrenarnas
vägar skiljas. Marken är stängd för båda. Skogsrenen söker
då ersättning i trädlafvar, främst busklafvar (Alectoria), men
äfven skorplafvar (Parmelia). Dessa trädlafvar förekomma i
Lappland visserligen i betydligt större mängd än i söder, men
den tid, då de enbart måste brukas som föda (och det är från
skarens bildning till dess snön smält undan och det blir
bar-fläckar), är den svåraste af alla tider för skogsrenen.
Fjällrenen undviker denna nödföda och uppsöker i stället skarfritt
område, och detta finner han i norr ofvan barrskogsgränsen.
Dit kommer skaren betydligt senare än till barrskogen, och
där är alltså marken länge tillgänglig, under det den är
oåtkomligt i barrskogsområdet. Skarflyttningen sker ofta i ett
synnerligen hastigt tempo. Det händer icke sällan, att då lappen
vaknar efter en kall, skarbildande natt nere i barrskogen, han
finner hela hjorden spårlöst försvunnen — den har i ett enda
ryck begifvit sig den 5—10 mil långa vägen till björkskogen —
och för lappen blir intet annat att göra än att skida efter och
försöka leta upp renarna igen. Det är för att undvika sådana
eventualiteter, som lappen inte vill vara för djupt nere i skogen
strax före skartiden, ty ju närmare han är det skarfria området,
desto kortare blir den för både människor och djur kraftödande
marschen undan svälten.
I april månad vistas nu lappen på dessa
eftervinterbetes-land i björkskogen, och genom att långsamt draga sig mer och
mer mot norr eller genom att från björkskogen fly upp på
fjällslätterna undviker han skaren. Mot slutet af månaden
närmar sig emellertid den tredje fasen i vandringen, ty
kalfningstiden är snart inne. Då ha renarna hunnit så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
