Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hvalarnes härstamning. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM HVALARNES HÄRSTAMNING
31
utveckling. Stöttanden är vriden åt vänster, äfven om det är
den högra, som är utvecklad. Narhvalarne äro gråskäckiga
och omkring 4 m. långa. Narhvalens lefnadssätt är föga kändt,
då den håller sig uppe bland den eviga polarisen. Man vet ej
ens, hur den använder sin stöttand, som kan bli öfver 2 m.
lång. Många hypoteser härom ha framkastats, såsom att den
därmed skulle stöta hål i isen, eller på den spetsa sitt byte,
för att blott omnämna de minst äfventyrliga. Sannolikast är
dock, att den hufvudsakligen är ett vapen vid hanarnes
inbördes strider, alldenstund blott de och ej honorna äro
försedda därmed och den sålunda är en sekundär könskaraktär.
Strandad kaskelot.
Man kan ju på sätt och vis jämföra narhvalarnes betar med
hjortarnes horn. Många fabler ha knutits vid narhvalständerna,
såsom t. ex. om »hafsenhörningar» och andra vidunder. Förr
i tiden, då endast få narhvalständer kunde komma i handeln,
betraktades de såsom oerhörda dyrbarheter och betalades med
fabelaktiga summor. Smärre stycken af sådana tänder
användes nämligen såsom lyckobringande medel och t. o. m.
som medicin.
Genom sin svaga tandbeväpning bilda dessa hvalar på
sätt och vis biologiskt ett slags öfvergång till de
bläckfisk-ätande hvalarne, som dock utgöra en särskild familj. Denna
omfattar ej så många arter som delfinerna men kan dock
framvisa flera olika typer, som naturligt fördela sig i två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
