Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hvalarnes härstamning. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
FAUNA OCH FLORA
gråhvalen (Rhachianectes glaucus), som nu ej längre finnes till.
Denna intressanta form, som utgjorde en mellanlänk mellan
fenhvalar och räthvalar, var omkring 12 m. lång eller något
mera, ofta grå till färgen och svartspräcklig med korta, ljusa
barder. Den saknade ryggfena, men hade ett par strupfåror.
Denna hval lefde förr vid Nordamerikas västkust. Den
vistades om sommaren ända upp mot Ishafvet, men drog sig
söderut om vintern, dock alltid hållande sig nära land och gick
ofta in på helt grundt vatten. Ja, det berättas t. o. m., att
den stundom låg kvar på grund öfver ebbtiden och väntade,
till dess floden åter tog den flott, hvilket ingen annan hval
vågar eller ens kan göra efter. Gråhvalen beskrifves såsom
vildsint, så att den t. o. m. skulle haft för vana att gå till
anfall, då den förföljdes, och söka slå sönder båten med sin
stjärt. Det förtäljdes också många rörande berättelser om,
huru gråhvalsmodern sökte skydda och försvara sin unge mot
fångstmännens blodtörst. Detta hjälpte dock ej. År 1846
började jakten på denna djurart. På ungefär 30 år hade
omkring 11,000 dylika djur dödats, och nu finnes ej en enda kvar.
Efter denna hastiga öfverblick öfver de nutida hvalarnes
viktigaste former, torde dessa djurs tillpassningar till
lefnadssättet i vatten lättare framstå. I främsta rummet märkes den
långsträckt spolformiga kroppen, som, för att göra minsta
möjliga motstånd mot vattnet, visar en fullständigt glatt yta
utan hår. Under öfverhudslagret, som kan vara ända till 8
mm. tjockt men ytterst obetydligt förhornadt, följer i regel ej
någon fast och afgränsad läderhud, utan blott ett af bindväf
och elastiska trådar stödt fett- eller späcklager, som tjänar på
en gång såsom temperaturskydd och till att minska djurens
specifika vikt. På samma gång utgör detta späckskikt ett
elastiskt hölje, som skyddar djuret mot de betydande växlingar
i tryck, som det är utsatt för, när det dyker ned till större
djup. Ställförflyttningen har i all hufvudsak öfvertagits af
stjärtfenan, som uppstått såsom sidoflikar af svanshuden och
fullkomnats till en halfmånformig, tvåbladig propeller, som till
sina verkningar öfvergår allt, hvad mänsklig ingenjörsvetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
