Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några bilder ur fågellifvet på landet, vintertiden. Af P. G. Rosén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
FAUNA OCH FLORA
karott, som utsattes på marken och lämnades »till benäget
påseende». En dag gjordes äfven försök med paltbröd, men
detta konvenerade ej någon af herrskapet; endast såsen därtill
åts med begärlighet, dock först sedan den blifvit frusen, och
sammalunda förhöll det sig äfven med välling, när dylikt någon
gång serverades. Preparerade hafregryn, som några gånger
utlades på ett papper, spisades hufvudsakligen af
koltrasthonorna och möjligen af någon enda bland de öfriga fåglarna.
Annars försmåddes den utlagda maten näppeligen af någon
art, och när ben af kotletter och dylikt, där alltid något fläsk
eller kött brukar finnas kvar, utkastades på marken, formligen
kifvades koltrastar, finkar och mesar därom.
Talgmesarna höllo dock mest och helst till på ett större
talgstycke med kvarsittande hinnor (ibland ersatt af en
fläsksvål), som uppspikades på en stolpe i staketet till en
angränsande villa, men äfven de andra mesarna höllo där gärna till
synnerligast under de kallaste vinterdagarna. Ständiga
slagsmål och strider utkämpades då såväl mellan talgmesarna
inbördes som mellan dem och de andra arterna. Entitan och
den lilla svartmesen vågade naturligtvis blott sällan klyfva
näbb, men annorlunda förhöll det sig med blåmesarna.
Åtminstone en af dem (antagligen en hane) var så käck och modig,
att han körde bort alla de andra, till och med talgmesarna;
ja han tålde ej ens se dem sitta i de närmaste buskarna, innan
han som en pil var nere och leverade batalj med den ene efter
den andre och sen, efter väl förrättadt ärende, bums upp på
stolpen igen. Nötväckorna voro också flitiga besökare af
talgen, resp. fläsksvålen, och när de infunno sig på stolpen,
måste mesarna vanligen ge sig i väg, trots att icke mindre
än fyra stycken allt som oftast sutto eller hängde däruppe
på en gång. Visserligen försökte en dag en något öfvermodig
och stridslysten talgmes göra en nötväcka platsen stridig, men
detta skulle han aldrig hafva gjort, ty ögonblickligen flög hon
honom i lufven och oaktadt ett tappert motstånd af mesen,
därvid bägge två slutligen ramlade ner på marken nedanför
stolpen och det med sådan fart, att snön yrde högt upp öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
