Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några bilder ur fågellifvet på landet, vintertiden. Af P. G. Rosén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA BILDER UR FAGELL1FVET PA LANDET VINTERTIDEN Q5
dem, måste mesen dock till sist ge vika, och den som
omedelbart kom upp på stolpen igen, det var allt väckan det. Icke
sällan fick man ock se koltrastarna vara uppe på stolpen och
hugga sig ett stycke talg eller fläsk. Annars tycktes potatisen
vara dessas mest omtyckta föda, men äfven det andra, som
fanns på karotten, strök också med. Ja till och med den
förutnämnda såsen och vällingen förtärdes af. dem med god
smak.
Dessa senare (koltrastarna) utgjorde ursprungligen en
familj af hane, hona och en unghane, men tillökades efter hand
med ytterligare tvenne äldre fåglar, hane och hona. I
förbigående må anmärkas, att den sistnämnde hanens näbb var
pomeransröd, hvaremot »familjefaderns» var citrongul och först
nu fram på vårsidan fått en mera rödaktig anstrykning.
Unghanen däremot hade liksom honorna helt mörk näbb, och
endast i svalget och munvikarna lyste den citrongula färgen
fram.
Under de kallaste och snörikaste dagarna i början af detta
år voro alla dessa trastar till den grad matfriska och orädda,
att de tidigt om morgnarna och långt innan det blef dager
antingen lågo nere på snödrifvorna eller sutto på de nedersta
grankvistarna (granar finnas i mängd på angränsande tomt)
och väntade på att få »sin varma mat». Synnerligast den nämnda
unghanen blef slutligen så förtrolig och nästan halftam, att
man knappt hann vända ryggen till, innan han var nere på
karotten, och när denna fylldes på, var »svartsorken», som vi
kallade honom, vips nere på staketet och tittade efter hvad
som vankades, och det var slutligen ej långt ifrån, att han
kommit fram och ätit ur hand på oss till och med. Numera
mot slutet af mars synas dessa fåglar endast sällan till, och
de hafva tydligen blifvit allt mer och mer skygga igen.
Bofinkhonan var dock den fågel, som beredt oss det
största nöjet under vintern, framför allt genom sin tillgifvenhet
och sin graciösa hållning. Till en början var hon nog litet
rädd för mesarna och pilfinkarna, men så småningom tog hon
likväl mod till sig och kom, då hon lockades, ända fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
