Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om göteborgstraktens sjöar och deras lägre djurlif. Af Nils Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTEBORGSTRAKTENS SJÖAR OCH DERAS LÄGRE DJURLIF 285
relicla äfven i Anten och Aspen, och Limnocalanus hade ungefär
samma utbredning som dessa. Intressant är de två sistnämnda
kräftdjurens förekomst i Aspen, som ligger så lågt öfver
hafsytan, att den en gång täckts af det salta Tapes-hafvet, relikterna
måste alltså först efter denna tid spridt sig ned efter Säfveån
till nämnda sjö.
Ishafvet har äfven på annat sätt lämnat spår efter sig i
sjöarnas djurvärld, om man dit får räkna de fossila skal af
snäckor och musslor, som anträffades i en skalbank i Anten,
och som utgjordes af former, som nu lefva vid Spetsbergen.
I Färgen draggades dessutom, från 45 m. djup, fragment af
blåmusslor, Mytilus.
Medan Alpernas sjöar ned till sina största djup hysa en
ganska rikt representerad djurvärld, som icke ens saknas i
Europas djupaste insjö, Comosjön (409 m.), och som består af
protozoer, maskar, larver, mollusker, kräftdjur och
vattenkvalster (akarider), har man blott haft föga kännedom om
djurfaunan i svenska sjöar. I de undersökta Västgötasjöarna
bestod densamma mest af mollusker, oligochæter (borstmaskar),
mygglarver och ostrakoder (musselkräftor); af de första voro
de små Pisidierna, ärtmusslorna, allestädes närvarande; ofta
funnos dessutom snäckor af släktet Valvata. I Mjörn erhölls
en art Limnæa från 35—40 m., alltså en luftandande
vattensnäcka, som genom att i sin lunga intaga vatten i stället för
luft anpassat sig till ett lif pá stort djup. Af borstmaskar var
den vanligaste Lumbriculus variegatus, som är mycket lik en
liten, trådsmal daggmask. Till och med på 67 m. djup i Ö.
Nedsjön, där den ständiga 4 gr.-temperaturen råder, voro
Pisi-dier och en art borstmask, hvars namn är mig obekant,
vanliga i det lösa svartgröna bottenslammet.
I Mjörn var bottnen ofta täckt af nedsvämmade döda
spongier. Detta förklarar, hur äfven den lefvande bottenfaunan
rekryteras, då man måste antaga att den härstammar från
strandområdet, och i flera fall visar den likhet med
littoral-faunan, I synnerhet var detta tydligt i Lygnern, där typiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
