Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Små ströftåg i Brittiska Ost-Afrika. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I32
FAUNA OCH FLORA
några utomordentligt nätta små astrildfinkar (Estrüda astrlld),
bruna och grå med fin svart vattring, rosenröd undersida och
gump. Ett par af dessa insamlades, och så vände vi mot de
täta snåren för att om möjligt få en antilop. En buskbock
gick upp framför oss, det kunde vi se af spåren, men djuret
själf sågo vi ej. Däremot fick Siruru efter en stunds sökande
se en annan antilop, och han pekade inåt snåren och hviskade
frågande »You see?». Jag nickade till svar. Jag såg ett
hufvud och ett stycke hals, siktade och sköt. Efter skottet tyckte
jag mig se ett par buskar röra sig till vänster om skottlinjen.
Detta tydde på, att djuret sårats och sprungit åt det hållet.
Siruru höll med mig. Vi gingo emellertid fram till skottplatsen.
Där var ingenting att se. Kiboko fann dock ett spår, alldeles
färskt, som gick åt höger strax bakom den plats, där vi sett
antilopen, och båda negrerna följde detta spår. Jag stod kvar
för att behålla utgångspunkten, och dessutom var det min
öfvertygelse, att djuret gått åt vänster. Hållet hade visserligen
varit litet drygt, och afrikanska djur äro hårdskjutna, men ändå.
— Siruru kom tillbaka om några minuter; han hade samma
uppfattning som jag om djurets kurs. Efter en stunds sökande
uppspanade hans skarpa ögon något, som låg i ett ytterst tätt
snår. Det var den redan stendöda antilopen, en vacker
kas-tanjeröd Harvey’s duiker (Cephalophus harveyi). Jag var mycket
glad öfver detta byte, ty dessa djur äro visserligen ej så
sällsynta i skogarna i dessa trakter, men ytterst svåråtkomliga
till följd af sitt undangömda lefnadssätt. Antilopen bands ihop,
och Kiboko tog den på sina breda axlar.
När vi nu anträdde återmarschen och ånyo kommo ut på
den regndränkta, delvis öfversvämmade grässlätten, hördes en
mängd grodor kväka. Bland andra hörde jag en, hvars läte
skulle kunna återgifvas med ett rätt kraftigt »errrrr». Jag
gick med all försiktighet dit, ty en del grodor äro både skygga
och svåråtkomliga. När jag kom fram, fick jag se en
medelstor, tjock groda, alldeles sammetssvart men med stora klart
mönjeröda fläckar på ryggen. Med en snabb rörelse grep jag
den och fann den ha runda hvita fläckar undertill. Ännu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
