Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tracheaterna, t. ex. sl. Peripatus, lefvande i Sydamerika, Afrika
och Australien, hvilka anses stå som en öfvergång mellan
an-nelider och arthropoder (»leddjur»). I sin inre byggnad förete
dessa djur nämligen omisskännliga annelidkaraktärer
(utsönd-ringsorgan, nervsystem och parapodielika extremiteter),
blandade med antydningar om insektsorganisation, såsom trakéer
och genitalorgan. Nu påminner, som sagdt, den nämnda
Ay-sheaia mycket om dessa djur och äfven hudens ornering har
en viss likhet i båda fallen, ehuru den hos Aysheaia utgöres
af små gropar, hos Peripatus af vårtor. Som allt emellertid
tyder på, att protracheaterna härstamma från annelider, ha vi
möjligen i Aysheaia en stamform till dem, en form, som dock
beträffande de främre partierna mer närmar sig till anneliderna
än till de egentliga protracheaterna. Hufvudets sidor äro starkt
utvidgade och låta förmoda, att djuret ägde stora ögon, hvilket
förhållande påminner om de nu lefvande Alciopiderna, pelagiska
maskar med mycket stora ögon. Till en viss grad påminna
äfven parapodierna om en pelagisk mask, Tomopteris, men de
äro hos denna enkla, ej ringade. —- Ännu en egendomlig, till
polychæternas grupp hörande mask afbildas och beskrifves
under namnet Pikaia gracilens. Den saknar nästan alldeles
parapodier, som blott förekomma i mycket förkrympt form på
de främre segmenten. Hela kroppen är dorsoventralt tillplattad,
hvarför Walcott antager, att masken därigenom varit
tillpassad till ett frisimmande pelagiskt lefnadssätt.
Walcott beskrifver slutligen några gephyreer, tillhörande
två nya familjer, som han emellertid blott med en viss tvekan
för till denna grupp, då djuren utmärka sig genom en yttre
segmentering. Hvarje spår af en sådan saknas nämligen hos
den fullväxta individen inom gruppen Sipunculidce, dit han
närmast synes vilja föra sitt släkte Ottoia, men i betraktande af de
fossila formernas ålder anser Walcott, att segmenteringen bör
kunna förutsättas. Därmed skulle också öfverensstämma det
faktum, att hos sipunculiderna en öfvergående segmentering
uppträder under larvstadiet. Genom segmenteringen närmar
sig släktet Ottoia därjämte hirudineerna (iglarna), och äfven en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
